Nurse in change!

tisdag 27 september 2011

Love

Wow jag har en kärleksaffär, helt fantastiskt men ruskigt dyr.
När man har genomgått en gastrik by pass operation så går ju kostnaden ner för mat drastiskt. Men när man väl kommer ner till den vikten som man förhoppningsvis ska stå på resten av livet, gapar garderoben ruskigt tom. Vad gör då en stackars kvinna som i flera år köpt kläder som hon kommer i och nu faktiskt kan köpa kläder som är snygga och sitter bra. Jo hon hittar HM katalogen och shop on line. Kärlek i första ögonkastet, just nu har de så många kläder som jag fullständigt avgudar. De där pengarna jag sparar på mat de räcker inte ens till hälften av vad jag vill ha. Tänk om någon kom och sa -Ulrika du får 10000kr köp en ny garderob, vad lycklig jag skulle bli. Nu snackar vi i-lands problem jag vet men det är så kul. Skickade efter en fantastiskt snygg lite kjol i stl 38, när jag öppnade paketet tänkte jag den här kommer jag aldrig i (snevriden kroppsuppfattning) men se det gjorde jag och om jag får säga det själv så ser jag riktigt bra ut i den.
Nu är ju detta inte jag, men dessa klädesplaggen  köpte jag, har börjat köpa hela paketet i stället för en tröja här och ett par byxor där.
När jag får igång min kamera igen ska jag ta lite kort så får ni bedöma själva. Så min kärleksaffär är alltså med klädföretagen och då speciellt HM. 

tisdag 20 september 2011

Gastric by pass operation

Ja, då ska jag försöka summera denna enorma förändringen i mitt liv, min magoperation.
Det här var ett av de största besluten som jag tagit i mitt liv, jag hade under en längre tid mått riktigt uselt. Då jag under flera år kämpat med min vikt och aldrig lyckats hålla en normal vikt kände jag att nu fick det vara nog.

När jag var yngre så cirkulerade alltid tankarna kring hur jag såg ut, var jag snygg nog eller smal nog. Precis som den största delen av den kvinnliga befolkningen ville jag leva upp till någon form av ideal. Jag var nog inte stor när jag var yngre men har man vänner och bekanta som skulle passa in i sice 0 som idealet heter idag, så var man stor. När jag träffade min man vägde jag runt 70kg och det är ju inte mycket för en tjej på 172 cm. Jag var ganska säker i mig själv, tränade fotboll och höll mig i form. Men på något sätt smög sig kilona på och plötsligt vägde jag 85kg och var inte alls så säker på mig själv längre. Sen kom barnen och med dem fler kilo, jag bantade, testade alla sorters dieter, viktväktarna, GI, Xtravagansa mm men när sista försöket gick käpp rätt åt h-vete så försvann all ork och med det kom deppigheten.

Jag hade dock nått en sorts insikt i varför jag ville få bort övervikten, vid 38 års ålder så kände jag att jag riskerar att dö i förtid. Och som den fantastiska mor och fru jag är skulle de ju inte klara sig utan mig. Skämt och sidor, det gick inte mer. Jag hade ju nu hittat ett jobb i Vimmerby med fantastiska människor som kollegor, det gick ju inte an att ta med en massa deppighet dit. Jag ville bli glad igen, känna mig hälsosam och orka existera.

Beslutet togs och remiss för gastric by pass op. gick i väg till Kalmars sjukhus, jag tänkte att nu är det bara att vänta. Jag tänkte faktiskt inte på min vikt, vilket visade sig på vågen. Men vem brydde sig, jag viste vad som väntade och den styrkan och orken som krävdes för att genomföra operationen sparade jag tills det var dax. Nu gick det rackarns snabbt och den 2 februari opererades jag och la samtidigt all oro och ångest över bantning bakom mig.

Det jag vill förmedla är att detta är ingen snabb fix, det krävs massor av jobb och ett psykiskt stabilt sinne (jag vet att någon som känner mig skrattar, men jag är ganska så stark). Under flera veckor kämpar man med soppor, puré, smakportioner av fast föda, dumping, yrsel, oro för att något ska gå fel, försöka hitta sina rutiner i arbetet och en massa andra förändringar. Jag har nog ändå varit lyckosam i det hela för jag tål nästan all mat, har hört att många har problem men det går bra för mig. Jag har också haft den stora turen att ha en fantastiskt stöttande familj, min man har varit min klippa och ungarna har varit och är helt underbara. Sen ska vi inte prata om de jag jobbar med, mina chefer har stått för en stor portion tålamod, stöd och uppmuntran och resten av personalen är pärlor. Deras support, kommentarer, funderingar och frågor har hjälpt mig enormt mycket. De skulle bara veta att jag nästan sitter och bölar när jag skriver detta. Och där började jag böla :)

Härom dagen gick jag igenom min garderob och provade byxor, jag tog på mig ett par byxor stl 46 då min äldsta som kom in. När jag höll i linningen så gapade ca 25 cm av tomhet mellan byxorna och min magen. Han tittade på mig och sen sa han - Mamma du är ju smal nu, släng dom där byxorna. Jag blev så glad och byxorna ligger i UFF insamlingen.

Det har nu gått nästan 9 månader och siffrorna har sjunkit. Jag har gått från:
  • Vikt 125.8 kg till 69,4 kg
  • Stl 56 till stl 38.
  • Blodtryck 170/110 till 120/70
  • Sänkt mina kolesterolvärden 
Jag känner mig helt fantastisk, bättre ork, bättre självförtroende, gladare och otroligt tacksam för att jag har fått göra operationen, att jag vågade satsa på mig själv. För det är det jag gjort, satsat på mig själv, mitt liv och min familj.
Nu tänker ni säker, men hallo hur bra kan det va, finns det inget negativt. Ok mitt dekolletaget är inte som det brukade vara, min mage är rynkig och mitt gäddhäng, ja det hänger där. Men vem bryr sig det är bara min man som ska se det mesta av vad jag nämnt och han verkar nöjd ändå. Jag kommer inte söka till playboy eller till modellyrket så jag överlever nog de sakerna. 

Jag kan inte säga att det här är för alla, jag tror att de flesta sett och läst alla skräckhistorier som TV och tidningar basunerar ut. Men än så länge är jag inte en av dem, utan min operation har fungerat och vad framtiden har att bjuda på det vet ju ingen. Det krävs dock, som för allt annat, en livsstilsförändring, ett helt nytt tänk, man får inget gratis. Det är det dock värt, förhoppningsvis så har jag längre tid tillsammans med min härliga familj och alla underbara vänner och ska försöka göra det bästa av den tiden. Himmel det lät ju nästan religiöst, men jag hoppas ni förstår vad jag menar.
Jag kommer fortsätta att skriva om mitt liv och kanske ligger det ett eller flera nya spännande projekt runt hörnet. Man vet aldrig jag har ju lite myror i brallan, blir det tråkigt så måste jag hitta på något annat.