Jag har de senaste dagarna gått igenom ett litet helvete, det är penibelt att berätta men jag gör det ändå. En biverkan på gastric by pas op. är att man lätt kan bli hård i magen om man inte passar sig. Detta skedde i torsdags och efter det fick jag så himla ont söderut. Själv trodde jag att det var hemorrojder, men värken blev värre och värre. Under lördagskvällen trodde jag att jag skulle avlida, jag kunde inte stå, gå, sitta eller ligga och det kändes som om någon hade tänt en majbrasa neråt till. När jag vaknade på söndagen tänkte jag aldrig mer och slog numret till vårdcentralen. Efter att jag fått vänta ca 30 minuter ringde de upp och jag berättade om mina problem. Sjuksköterskan pratade lite med sin läkare som ansåg att problemet var för svårt för henne och sa att jag fick kontakta sjukhuset 45 minuter bort om det blev värre.
Vad då blev värre, jag hade redan passerat värre med flera mil. Så jag ringde till sjukhuset och fick komma dit. Väl där fick jag komma in snabbt, pratade med en ssk om mina tidigare problem och nuvarande. Efter en timmer kom en fantastiskt trevlig men väldigt ung läkare (kvinna phu) in och det jag alltid fasat för var på gång att hända. Undersökningen!!! S-tan vad ont det gjorde och inte var hon nöjd med det utan ville använda någon maskin med ett rör för att se bättre. Nu kallsvettades jag och kände att det inte var långt kvar tills ett rymningsförsök skulle ske. Men med tanke på gårdagens smärta så stannade jag kvar.
Upp på britsen igen och läkaren säger. -Ska bara titta lite till först, sen hör man -Aha där har vi det. Du har en spricka i skinnet, ni vet vart. Då behöver vi inte använda maskinen. -Herregud, skrek jag,-Jag tycker så mycket om dig. Lite pinsamt uttryckt, men lättnaden var stor när maskinen rullades bort. Jag fick ett recept på salva som man skulle använda väldigt försiktig den första veckan då det var glytrin i. Det kan man kan reagera starkt på med huvudvärk och hjärtklappning. Sen föreslog hon att jag använder Xylocainsalva fram tills jag kommer upp i fulldos av den andra salvan. Xylocain har jag nog hemma tänkte jag lite käckt och tog mitt pick och pack och gasade bilen mot vimseby.
Jag var duktigt spak när jag kom hem, men dagen var långt i från över. Under kvällen började det igen, smärta, smärta och mer smärta. Nu trodde jag att jag skulle dö, kunde bara använda lite av salvan och inte f-n hade jag någon Xylocain hemma. Jag somnade nog i ren utmattning och måndagsmorgon var det bara att gå upp och iväg till jobbet. Som tur är har jag den bästa vännen i världen som kollega, vid kl 10 åkte hon ner och köpte Xylocain till mig och befrielsen var ett faktum. Fungerade någorlunda och jag kände mig som en människa igen.
Vist låter det som mina sista semesterdagar var helt lyckade, men sånt är livet och jag kan nu bara lära mig av det här och jobba häcken av mig i 4 veckor hahaha.
 |
| Så här kände jag mig ungefär. |
