Hundofori fort.

Min födelsedag nästa tillika julafton närmar sig.
Under en period har jag nu bearbetat min man gällande hund i huset, vilt på hejad av yngsta sonen, äldsta sonen hejar lagom då han är lite orolig för katten. Men om jag kan läsa min man rätt så tror jag att han börjar mjukna. Han har vid flera tillfällen själv tagit upp ämnet hund, genom att fälla små kommentarer om hur det skulle bli i huset om jycken kom in.
Kanske kommer han ge mig sitt samtycke som födelsedagspresent. På frågan om vad jag vill ha har jag glatt sagt -ett kort där det står att vi kan skaffa hund.

Födelsedagen kom och presenterna låg på bordet. Nu känner kanske inte du min man, men skulle du mot förmodan träffat honom, skulle du kanske märkt att han inte är så lätt att läsa.
Så det kom ju egentligen inte som en överraskning, när jag öppnade mina presenter och det inte fanns en tillstymmelse till medgivande gällande jycke anskaffning.
I min blåögdhet (desperation) tänkte jag då, han kanske skojar lite med mig och ger den i julklapp istället. Kl 00.00 julafton gav jag upp, här skojas det vist inte, karln har inte förstått att jag menar allvar. Jag förstår nu att jag kommer behöva ta fram det tunga artilleriet om den här förändringen skall gå i lås.
fort. följer

Op.fort.

Första steget mot ett hälsosamt levende.
I augusti månad 2010 gick jag till läkaren på vårdcentralen, för att övertyga denne om att jag definitivt skulle vara den perfekta kandidaten för en gastric by pass op. Övade in ett antal senarie som skulle kunna uppstå, där jag skulle behöva försvara mitt behov av en remiss.

• Har prövat allt
• Konstig ämnesomsättning
• Mår psykiskt dåligt
• Vill leva längre
• Bara jag tittar på mat med kolhydrater i skjuter vågen upp 10 kilo

Fick träffa doktor Ulla, en fantastiskt trevlig tjej som inte alls behövde övertygas om att det här var rätt, kollade vikten, blodtrycket, pulsen och några rör blod. Hon nickade uppmuntrande och skickade i väg en remiss till länssjukhuset i Kalmar.
Stod plötsligt ute på parkeringen, oj det har satt igång, jag gjorde det. Väntetid till läkrbesök 3 månader ok, då börjar den mentala förberedelsen. Mycket att läsa in, mycket att tänka på, kanske det är farligt, men inte farligare än nuvrande tillstånd. Japp nu är det igång.

Hundofori

För ca 5 år sen började jag fundera på att skaffa hund, jag hade en som liten men det blev inte så lyckat. Köp aldrig en hund till ett barn. Den stackaren blev bortglömd av en egotonåring och tonåringens farmor tog över det rodret. Men så kände, den nu vuxna kvinnan, sig redo för ett nytt försök. Spänningen var olidlig, jag tittade igenom olika hundportaler. Snöade fullständigt in på vovve.net en fantastisk hemsida för en fanatisk hundjägare. Vad skulle vi skaffa (min man och jag)

• kanske en newfoundlandshund (the bigger the better)
• eller en boxer med ett ansikte endast en mor kan älska
• ah, en douge de bordeaux, ja även där drogs jag till ett speciellt ansikte men kunde knappt varken stava eller uttala namnet.

Det fanns som sagt vad en hel del alternativ.
Sen var jag tvungen att se hur man gjorde, vad man behövde ha och hur mycket det kostade.
Efter allt sökande efter information var jag redo att presentera min plan för min å så förstående man.
Döm om min förvåning när han sa NEJ, vi har inte tid, jag vill inte ha hund, du har fått en katt, vem ska gå ut med den, du jobbar ju 5.5 mil härifrån. Det hade inte den vuxna kvinnan räknat med. Men jag tänkte inte ge upp, maken hade betonat avståndet från hemmet till jobbet som en av de största faktorerna till uteblivet hundköp och det kan det bli ändring på i framtiden tänkte jag.

Nu är vi faktiskt i framtiden, jag jobbar 3 minuter från mitt hem och operation skaffa hund har inletts igen.

• maken skall bearbetas
• hund skall väljas
• tidpunkt för inköp skall fastslås
• nödvändiga artiklar till hunden skall köpas

Nothing can go wrong (jag förtränger nu helt medvetet den första punkten av att göra listan)
fort. följer..

Operation

Varför vill jag utsätta mig för en operation, jo jag är stooor, jag har inte alltid varit det. Men någon gång för ca 20 år sen började kilona smyga på. Varför lät hon det då gå så långt undrar säkert ni (jag hoppas det i alla fall) jo.

• Först förnekade jag det, min pojkvän (nu man) var nöjd med mig, jag blev lat och mat var gott.
• Kilona blev fler och jag blev deppig, mat var bra tröst och min pojkvän var nöjd med mig (det var i alla fall vad han sa).
• Jag blev med barn tjo ho, bara graviditeten kräver en egen blogg. 30 kilo upp inte speciellt många ner.
• 2,4 år senare ytterligare ett barn tjo ho, dennna graviditeten var fruktansvärd (inte ens en blogg klarar av den). Flera kilo upp, få ner.
• Jag började på viktväktarna, jag skulle gifta mig, gick ner massor, var vacker, blev nöjd, gick upp igen...

... och så har det sett ut de senaste åren upp och ner, upp och ner.. viktväktarna, GI, xtravaganza, motion bla, bla, bla
Nu klarar inte kroppen det mer, inte jag heller för den delen. Jag vill bara må bra hipp hipp hurra.