Det stooora samtalet
Då var samtalet med chefen avklarat och det var ju inte så farligt som jag trott. Han tog det med ro, och i ärlighetens namn så är det ju en sund reaktion eftersom det inte finns något han kan göra åt situationen om han inte säger upp mig. Sen har jag berättat för rätt många av mina arbetskamrater och de tog det också med ro och det känns ju skönt.
Det var ju också första dagen med bara dryck på arbetet och det fungerade relativt bra, jag höll mig till mitt rum när jag drack mina måltider och jag tror nog att jag fortsätter med det ett tag till i alla fall. Ska jag vara helt ärlig så har jag inte varit helt klar i knoppen idag, och trapporna på jobbet kommer bli min död. Finns ju inte så mycket energi kvar i kroppen för att försörja trappklättrande. Flås, stånk och kramp så kommer det låta när fru Ekberg kommer upp.
Jag och min man har varit väldigt duktiga i kväll, hela altanen var full med rivningsvirke. Så vi lassade allt på en kärra och körde det till skräpan. Har aldrig varit där förut, men käre tid det är ju en hel vetenskap att veta vart allt skall slängas. Och som om inte det var nog så kom det en anställd susande på en flakmoppe och kontrollerade att allt slängdes rätt. Fick samma reaktion som om jag möter polisen, viljan att slänga sig ner och skrika skjut inte jag erkänner, det hamnade lite plast bland pappret, blev nästan övermäktigt.
Men vi klarade oss utan påbackning och kunde nöjda susa hemåt.
