Nurse in change!

torsdag 5 september 2013

Gastric bypass 2.5 år senare

Gastric bypass som jag lever med.

Det har gått mer än två år sen jag genomförde min operation, fattar inte var tiden tagit vägen. Jag kan börja med att säga att jag inte ångrat mig en sekund att jag genomgick den här operationen och förändringen.
När jag startade vägde jag 125 kg, tittade på gamla bilder i dag tillsammans med min yngsta son och hans var helt chockad över att jag var så stor. -Tänkte aldrig på det då, sa han, men gisses du var stor morsan. Ja det hade han ju rätt i, men egentligen var det ju inte mitt utseende som fick mig att göra operationen utan det faktum att mitt hjärta höll på att sprängas. 170/110 i blodtryck och 110 i puls, inte några vidare bra siffror om man planerar att försöka följa sina barn när de växer upp.
Nu efter mer än två år väger jag 63 kg och har ett perfekt blodtryck samt lugn och fin puls, det är inte illa. Jag gick ner väldigt fort och har under viktminskningsperioden tampats med lite biverkningar. De är inte många så jag klagar inte, yrsel när jag reser mig för fort, dumpning (som är mitt eget fel), illamående och kass mage till och från.
Yrsel får jag lära mig att leva med, det är bara viktigt att tänka sig för när man reser sig och så. Dumpning, ja hallo, de som genomgått operationen vet ju att vi åsamkar oss själva det problemet. Äter för fort, för mycket och fel, så i mitt fall, själv göra själv ha. Illamående och kass mage det hade jag innan operationen också, det går lite i min släkt så det är jag van vid.

Några stora problem har jag dock tampats med, jag har varken hunger eller mättnadskänsla vilket leder till att jag antingen missar och äta, speciellt när det är stressigt på jobbet. Eller så äter jag lite för mycket och då dumpar jag. De säger att det ska ordna till sig men jag vet inte, känns som det kommer bestå. Sedan har jag problem med att min avföring blir hård till och från, detta i säg kanske inte är så farligt men det ledde till andra väldigt smärtsamma komplikationer. Kanske lite äckligt för känsliga personer, men jag fick sprickor runt rektum och senare så började den icke viljestyrda muskeln innanför att krampa och då snackar vi smärta. Det kändes som någon tände eld och samtidigt skar mig där bak. Två operationer senare samt stenhård koll på avföringen så är det förhoppningsvis under kontroll. Tror att det faktiskt är lite stressrelaterat för jag kan fortfarande få lite problem när det kör i hop sig på jobbet.

Sedan har vi det nytillkomma, hoho jag har fått problem med gallan, my god vad ont gallproblem gör. Har nu fått smärtstillande och väntar på remiss till Västerviks sjukhus för undersökning. Problemet är att jag nu är livrädd för att äta. Jag hade efter sommaren lyckats lägga på mig lite mer vikt, så innan gallan vägde jag 67,8. 1.5 veckor efter gallan så är jag nere på 63. Det går undan när man inte har några marginaler.

Fortsättning följer om detta.....
Sov gott :)

torsdag 5 januari 2012

Uppehåll

Jag har inte bloggat på rätt länge nu, känns som om livet bara flyter på, tiden går för snabbt. Har under de senaste månaderna kämpat med lite svårigheter. Sjukskrivningar som avlöst varandra, men jag ser ett ljus, på måndag skall jag opereras. Inte för något som är relaterat till min magoperation, utan ett annat problem som jag haft under de senaste månaderna. Det är inget jag tänker dela med mig av men jag ställer stort hopp till den läkaren som skall utföra operationen.
Det som hänt med mig gällande min magoperation är följande, jag pendlar mellan 63-64kg, konstigt nog går jag upp i vikt när jag är duktig och hälsosam och går ner i vikt när jag äter choklad och onyttigheter. Vill påpeka att det intaget är samtidigt som jag äter de målen som jag ska. Ser ingen logiskt i det men jag får väl ta upp frågan med någon kunnig inom området:) Jag köper nu kläder i stl 36 vilket jag aldrig gjort tidigare och mår faktiskt väldigt bra under omständigheterna. Operationen har varit omvälvande men värd allt, det är snart ett år sen den 2 februari, kan inte fatta att tiden farit i väg så.
En kär vän till mig har också genomgått operationen och jag tackar vem det nu än är som bestämmer för att hon också mår väldigt bra och tappar i vikt. Det känns så bra att ha henne för hon förstår vad jag går igenom.
Jag önskar alla därute ett gott nytt år och god fortsättning och skall försöka bli bättre på att blogga. Jag vet att det är bra att rensa huvudet någon stans.

söndag 30 oktober 2011

Arbetsångest

Ja, jag har fått arbetsångest, inte alls bra, inte alls roligt men så är det. Det som är så himla tråkigt är att jag trivs så fruktansvärt bra med dem jag arbetar med. Men jobbet är tufft, jag känner att det tar mer än det ger. Vi sjuksköterskor har något som kallas beredskap. Vilket betyder att man under obekväma arbetstider så som helger, kvällar och nätter finns tillgängliga via telefon om det uppstår problem. Jag tycker fruktansvärt illa om beredskapen och det blir bara värre och värre. Den senaste helgen jag hade var visserligen lugn men jag spenderar hela veckan innan med att ha ångest inför helgen. Är sedan skit spänd hela helgen och helt utpumpad när måndagen kommer. Det är inget liv tycker jag. Det är inte bara sjuksköterskeuppgifter man skall göra utan man skall ringa in folk om någon är sjuk, fixa telefon, vatten, avlopp och el om det strular. Är det problem med någon boende skall man in och hjälpa till oavsett vilken tid på dygnet det är. Jag vet att det ingår i mina arbetsuppgifter men jag känner att det kanske inte är värt all oro. Alla är inte gjorda för ett sånt här jobb och kanske jag är en av dem. Kanske det bara är en svacka, får hoppas det, men jag vet inte...
Nu finns det ju inte så många lediga arbeten men vi får väl se vad framtiden har för överraskningar.

fredag 28 oktober 2011

Ensam hemma med Neo

Ja, då tänkte jag faktiskt berätta lite om hur det är att ha en boxer. Vi hämtade ju vårat lilla gosegull midsommarveckan och kan konstatera att det är helt underbart med hund. Vill bara börja med det så att ingen tror att vi ångrat oss när ni läser ensam hemma med Neo.
Den här veckan har varit händelserik, Neo är ensam hemma en del och har börjat roa sig på egen hand. Detta är helt försåtligt och jag blir inte arg när jag kommer hem, men vissa lunchraster har kantats av städning den här veckan.
Han började veckan med att toapappra hela huset. Dum som jag är hade jag lagt toarullarna i garderoben utanför toaletten, en lite nyfiken hund bestämde sig för att undersöka garderober och fick jackpott. Han var mäkta stolt över sig själv där han satt i ett virrvarr att papper och tittade stolt på mig när jag kom hem.
Nästa dag tyckte han att han behövde förkovra sig i litteraturens värld och då dög inte något billig kiosklitteratur inte. Nä han gick på min mans gamla arvegods böcker och som ni nog kan räkna ut läser inte en hund de tuggar i sig kunskapen.
I onsdags nådde han nya höjder. För ca ett och ett halvt år sen slutade jag på dialysen i Västervik, mina kära kollegor hade en helt underbar avslutningsfest för mig med tillhörande skojpresent. I en lite väska hade de samlat kondomer, handsprit mm. De hade också lagt i ett rör Resorb som man använder om man blir magsjuk och behöver vätskeersättning. Väskan satte jag in i min garderob strax efter och hade glömt att den stod där. Nu hittade min lilla snokare den och rev ut innehållet runt om i huset. Sen hade han kämpat hårt för att komma åt Resorben för den luktade ju så gått (hallon). När jag kom hem på lunchen hade han lyckats och smält i sig alla brustabletterna. Jag blev skit rädd och ringde veterinären, fick då tala med en super trevlig sköterska som konsulterade veterinären i rummet bredvid. Hon tryckte dock inte må mute knappen så jag hörde hela samtalet.
-Vi har en valpägare som är orolig för sin valp, han har tydligen satt i sig flera brustabletter med Resorb. Tror du att det är farligt.
- Nä, svarar veterinären, men hon bör vara uppmärksam på hans allmäntillstånd i alla fall, utifall han blir dålig i magen. Vad är det för ras?
- Det är en boxer.
Då hör jag veterinären högt säga.
- Dom där jädrans boxrarna de är ju inte kloka på en punkt.
Sköterskan kommer tillbaka till luren och säger du hörde vad han sa, ja svarar jag. Jo det är så att vi tidigare i dag hade två boxrar här och de höll på att riva halva veterinärstationen.
Så kan det vara att träffa en boxer, han mådde dock bra vilket kändes skönt.
I torsdags när jag kom hem på lunchen hade han haft en släng av romantikt, han hade dragit ner mina fina svarta ljus, men även här gör ju inte hundar som människor så istället för att tända dem åt han upp dem. Kl 00.00 på natten kom de upp igen med en väldans fart, då mådde inte mitt lilla solsken speciellt bra.
I dag är jag ledig och Neo behöver inte vara ensam så jag tror att nästa inlägg om ensam hemma med Neo kommer nästa vecka.

söndag 23 oktober 2011

HM

Den härliga looken har jag införskaffat, har blivit lite klokare när det gäller klädköp nu när jag måste köpa en helt nu garderob, Så jag köper en hel look i stället för enstaka plagg här och där. Sen har jag som jag skrivit tidigare fastnat för HM. Skorna och kjolen har inte kommit hem än men förhoppningsvis nästa vecka.
Har nu också lyckats ladda kameran så snart får ni se mig som modell i stället för hm modellerna.

Helg i skogens tecken

Vilken härlig helg, jag, min man och våran vovve har haft det härlig ute i naturen. I lördags kördes det enduro i Vimmerbys skogar. Vi vandrade ut i skogen med vovven och såg alla fantastiska enduro åkare när de kämpade sig upp för backar och igenom kärr. Det var två etapper en på dagen och en på kvällen i mörkret. Sista etappen lämnade vi vovven hemma då det var bäcksvart och jag var rädd att han skulle dra i kull mig. Kära vänner hade tänt en brasa så där stod vi och tittade, pratade, hejade och grillade korv. Fantastiskt roligt.

I dag åkte vi en runda ut till våran stuga och plockade i ordning det sista inför vintern, sedan bestämde vi oss för att ta en tur ut i skogen så att Neo kunde få springa av sig. När vi gått ett tag blev vi båda oroliga för vart vi var, jag trodde att jag hade vägen strax efter en kulle och min man trodde att den låg längre bort. Så vi slogs med grannar och sly, tog oss över ett kärr och efter lite oro från min sida nådde vi tillslut vägen. Vovven däremot var utom sig av lycka han sprang fram och tillbaka, hoppade och skuttade och märkte aldrig av våran oro. När vi fick in honom i bilen somnade han på studs, det finns inget så rogivande som en slutkör jycke.

fredag 21 oktober 2011

Sorg och glädje

Denna vackra höstdag har gått i sorgens täcken. Har i dag varit på begravning, kära farbror gick hastigt bort efter att ha drabbats av en svår strok. Han begravdes i Hultsfred där familj och vänner var samlade. Begravningen var vacker och stämningsfull med många fina ord från präst och vänner. Han var en godhjärtat man och är saknad av många. Begravningar är alltid väldigt jobbiga, att se sina nära och kära i sorg får hjärtat att brista. Många tårar fälldes i denna sorgens dag.
Efter begravningen var vi bjudna hem till hans fru och där bjöds det på underbart saftig smörgåstårta och delikat marängtårta. Nu kunde man känna en viss glädje över att få träffas och få dela härliga minnen. Det är bara synd att det krävs en begravning för att man skall träffas.

The rose

Some say love it is a river that drowns the tender reed. Some say love it is a razor that leaves your soul to bleed. Some say love it is a hunger, an endless aching need.I say love it is a flower and you its only seed.

It's the heart afraid of breaking that never learns to dance. It's the dream afraid of waking that never takes the chance. It's the one who won't be taken, who never seem to give, and the soul afraid of dying that never learns to live.

When the night has been to lonely and the road has been to long and you think that love is only for the lucky and the strong. Just remember in the winter far beneath the bitter snows lies the seed that with the sun's love in the spring becomes the rose.
Mina tankar går till min faster, kusiner och deras barn.
Vila i frid kära farbror.