Gastric bypass som jag lever med.
Det har gått mer än två år sen jag genomförde min operation, fattar inte var tiden tagit vägen. Jag kan börja med att säga att jag inte ångrat mig en sekund att jag genomgick den här operationen och förändringen.
När jag startade vägde jag 125 kg, tittade på gamla bilder i dag tillsammans med min yngsta son och hans var helt chockad över att jag var så stor. -Tänkte aldrig på det då, sa han, men gisses du var stor morsan. Ja det hade han ju rätt i, men egentligen var det ju inte mitt utseende som fick mig att göra operationen utan det faktum att mitt hjärta höll på att sprängas. 170/110 i blodtryck och 110 i puls, inte några vidare bra siffror om man planerar att försöka följa sina barn när de växer upp.
Nu efter mer än två år väger jag 63 kg och har ett perfekt blodtryck samt lugn och fin puls, det är inte illa. Jag gick ner väldigt fort och har under viktminskningsperioden tampats med lite biverkningar. De är inte många så jag klagar inte, yrsel när jag reser mig för fort, dumpning (som är mitt eget fel), illamående och kass mage till och från.
Yrsel får jag lära mig att leva med, det är bara viktigt att tänka sig för när man reser sig och så. Dumpning, ja hallo, de som genomgått operationen vet ju att vi åsamkar oss själva det problemet. Äter för fort, för mycket och fel, så i mitt fall, själv göra själv ha. Illamående och kass mage det hade jag innan operationen också, det går lite i min släkt så det är jag van vid.
Några stora problem har jag dock tampats med, jag har varken hunger eller mättnadskänsla vilket leder till att jag antingen missar och äta, speciellt när det är stressigt på jobbet. Eller så äter jag lite för mycket och då dumpar jag. De säger att det ska ordna till sig men jag vet inte, känns som det kommer bestå. Sedan har jag problem med att min avföring blir hård till och från, detta i säg kanske inte är så farligt men det ledde till andra väldigt smärtsamma komplikationer. Kanske lite äckligt för känsliga personer, men jag fick sprickor runt rektum och senare så började den icke viljestyrda muskeln innanför att krampa och då snackar vi smärta. Det kändes som någon tände eld och samtidigt skar mig där bak. Två operationer senare samt stenhård koll på avföringen så är det förhoppningsvis under kontroll. Tror att det faktiskt är lite stressrelaterat för jag kan fortfarande få lite problem när det kör i hop sig på jobbet.
Sedan har vi det nytillkomma, hoho jag har fått problem med gallan, my god vad ont gallproblem gör. Har nu fått smärtstillande och väntar på remiss till Västerviks sjukhus för undersökning. Problemet är att jag nu är livrädd för att äta. Jag hade efter sommaren lyckats lägga på mig lite mer vikt, så innan gallan vägde jag 67,8. 1.5 veckor efter gallan så är jag nere på 63. Det går undan när man inte har några marginaler.
Fortsättning följer om detta.....
Sov gott :)
Nurse in change!
torsdag 5 september 2013
torsdag 5 januari 2012
Uppehåll
Jag har inte bloggat på rätt länge nu, känns som om livet bara flyter på, tiden går för snabbt. Har under de senaste månaderna kämpat med lite svårigheter. Sjukskrivningar som avlöst varandra, men jag ser ett ljus, på måndag skall jag opereras. Inte för något som är relaterat till min magoperation, utan ett annat problem som jag haft under de senaste månaderna. Det är inget jag tänker dela med mig av men jag ställer stort hopp till den läkaren som skall utföra operationen.
Det som hänt med mig gällande min magoperation är följande, jag pendlar mellan 63-64kg, konstigt nog går jag upp i vikt när jag är duktig och hälsosam och går ner i vikt när jag äter choklad och onyttigheter. Vill påpeka att det intaget är samtidigt som jag äter de målen som jag ska. Ser ingen logiskt i det men jag får väl ta upp frågan med någon kunnig inom området:) Jag köper nu kläder i stl 36 vilket jag aldrig gjort tidigare och mår faktiskt väldigt bra under omständigheterna. Operationen har varit omvälvande men värd allt, det är snart ett år sen den 2 februari, kan inte fatta att tiden farit i väg så.
En kär vän till mig har också genomgått operationen och jag tackar vem det nu än är som bestämmer för att hon också mår väldigt bra och tappar i vikt. Det känns så bra att ha henne för hon förstår vad jag går igenom.
Jag önskar alla därute ett gott nytt år och god fortsättning och skall försöka bli bättre på att blogga. Jag vet att det är bra att rensa huvudet någon stans.
Det som hänt med mig gällande min magoperation är följande, jag pendlar mellan 63-64kg, konstigt nog går jag upp i vikt när jag är duktig och hälsosam och går ner i vikt när jag äter choklad och onyttigheter. Vill påpeka att det intaget är samtidigt som jag äter de målen som jag ska. Ser ingen logiskt i det men jag får väl ta upp frågan med någon kunnig inom området:) Jag köper nu kläder i stl 36 vilket jag aldrig gjort tidigare och mår faktiskt väldigt bra under omständigheterna. Operationen har varit omvälvande men värd allt, det är snart ett år sen den 2 februari, kan inte fatta att tiden farit i väg så.
En kär vän till mig har också genomgått operationen och jag tackar vem det nu än är som bestämmer för att hon också mår väldigt bra och tappar i vikt. Det känns så bra att ha henne för hon förstår vad jag går igenom.
Jag önskar alla därute ett gott nytt år och god fortsättning och skall försöka bli bättre på att blogga. Jag vet att det är bra att rensa huvudet någon stans.
söndag 30 oktober 2011
Arbetsångest
Ja, jag har fått arbetsångest, inte alls bra, inte alls roligt men så är det. Det som är så himla tråkigt är att jag trivs så fruktansvärt bra med dem jag arbetar med. Men jobbet är tufft, jag känner att det tar mer än det ger. Vi sjuksköterskor har något som kallas beredskap. Vilket betyder att man under obekväma arbetstider så som helger, kvällar och nätter finns tillgängliga via telefon om det uppstår problem. Jag tycker fruktansvärt illa om beredskapen och det blir bara värre och värre. Den senaste helgen jag hade var visserligen lugn men jag spenderar hela veckan innan med att ha ångest inför helgen. Är sedan skit spänd hela helgen och helt utpumpad när måndagen kommer. Det är inget liv tycker jag. Det är inte bara sjuksköterskeuppgifter man skall göra utan man skall ringa in folk om någon är sjuk, fixa telefon, vatten, avlopp och el om det strular. Är det problem med någon boende skall man in och hjälpa till oavsett vilken tid på dygnet det är. Jag vet att det ingår i mina arbetsuppgifter men jag känner att det kanske inte är värt all oro. Alla är inte gjorda för ett sånt här jobb och kanske jag är en av dem. Kanske det bara är en svacka, får hoppas det, men jag vet inte...
Nu finns det ju inte så många lediga arbeten men vi får väl se vad framtiden har för överraskningar.
Nu finns det ju inte så många lediga arbeten men vi får väl se vad framtiden har för överraskningar.
fredag 28 oktober 2011
Ensam hemma med Neo
Ja, då tänkte jag faktiskt berätta lite om hur det är att ha en boxer. Vi hämtade ju vårat lilla gosegull midsommarveckan och kan konstatera att det är helt underbart med hund. Vill bara börja med det så att ingen tror att vi ångrat oss när ni läser ensam hemma med Neo.
Den här veckan har varit händelserik, Neo är ensam hemma en del och har börjat roa sig på egen hand. Detta är helt försåtligt och jag blir inte arg när jag kommer hem, men vissa lunchraster har kantats av städning den här veckan.
Han började veckan med att toapappra hela huset. Dum som jag är hade jag lagt toarullarna i garderoben utanför toaletten, en lite nyfiken hund bestämde sig för att undersöka garderober och fick jackpott. Han var mäkta stolt över sig själv där han satt i ett virrvarr att papper och tittade stolt på mig när jag kom hem.
Nästa dag tyckte han att han behövde förkovra sig i litteraturens värld och då dög inte något billig kiosklitteratur inte. Nä han gick på min mans gamla arvegods böcker och som ni nog kan räkna ut läser inte en hund de tuggar i sig kunskapen.
I onsdags nådde han nya höjder. För ca ett och ett halvt år sen slutade jag på dialysen i Västervik, mina kära kollegor hade en helt underbar avslutningsfest för mig med tillhörande skojpresent. I en lite väska hade de samlat kondomer, handsprit mm. De hade också lagt i ett rör Resorb som man använder om man blir magsjuk och behöver vätskeersättning. Väskan satte jag in i min garderob strax efter och hade glömt att den stod där. Nu hittade min lilla snokare den och rev ut innehållet runt om i huset. Sen hade han kämpat hårt för att komma åt Resorben för den luktade ju så gått (hallon). När jag kom hem på lunchen hade han lyckats och smält i sig alla brustabletterna. Jag blev skit rädd och ringde veterinären, fick då tala med en super trevlig sköterska som konsulterade veterinären i rummet bredvid. Hon tryckte dock inte må mute knappen så jag hörde hela samtalet.
-Vi har en valpägare som är orolig för sin valp, han har tydligen satt i sig flera brustabletter med Resorb. Tror du att det är farligt.
- Nä, svarar veterinären, men hon bör vara uppmärksam på hans allmäntillstånd i alla fall, utifall han blir dålig i magen. Vad är det för ras?
- Det är en boxer.
Då hör jag veterinären högt säga.
- Dom där jädrans boxrarna de är ju inte kloka på en punkt.
Sköterskan kommer tillbaka till luren och säger du hörde vad han sa, ja svarar jag. Jo det är så att vi tidigare i dag hade två boxrar här och de höll på att riva halva veterinärstationen.
Så kan det vara att träffa en boxer, han mådde dock bra vilket kändes skönt.
I torsdags när jag kom hem på lunchen hade han haft en släng av romantikt, han hade dragit ner mina fina svarta ljus, men även här gör ju inte hundar som människor så istället för att tända dem åt han upp dem. Kl 00.00 på natten kom de upp igen med en väldans fart, då mådde inte mitt lilla solsken speciellt bra.
I dag är jag ledig och Neo behöver inte vara ensam så jag tror att nästa inlägg om ensam hemma med Neo kommer nästa vecka.
Den här veckan har varit händelserik, Neo är ensam hemma en del och har börjat roa sig på egen hand. Detta är helt försåtligt och jag blir inte arg när jag kommer hem, men vissa lunchraster har kantats av städning den här veckan.
Han började veckan med att toapappra hela huset. Dum som jag är hade jag lagt toarullarna i garderoben utanför toaletten, en lite nyfiken hund bestämde sig för att undersöka garderober och fick jackpott. Han var mäkta stolt över sig själv där han satt i ett virrvarr att papper och tittade stolt på mig när jag kom hem.
Nästa dag tyckte han att han behövde förkovra sig i litteraturens värld och då dög inte något billig kiosklitteratur inte. Nä han gick på min mans gamla arvegods böcker och som ni nog kan räkna ut läser inte en hund de tuggar i sig kunskapen.
I onsdags nådde han nya höjder. För ca ett och ett halvt år sen slutade jag på dialysen i Västervik, mina kära kollegor hade en helt underbar avslutningsfest för mig med tillhörande skojpresent. I en lite väska hade de samlat kondomer, handsprit mm. De hade också lagt i ett rör Resorb som man använder om man blir magsjuk och behöver vätskeersättning. Väskan satte jag in i min garderob strax efter och hade glömt att den stod där. Nu hittade min lilla snokare den och rev ut innehållet runt om i huset. Sen hade han kämpat hårt för att komma åt Resorben för den luktade ju så gått (hallon). När jag kom hem på lunchen hade han lyckats och smält i sig alla brustabletterna. Jag blev skit rädd och ringde veterinären, fick då tala med en super trevlig sköterska som konsulterade veterinären i rummet bredvid. Hon tryckte dock inte må mute knappen så jag hörde hela samtalet.
-Vi har en valpägare som är orolig för sin valp, han har tydligen satt i sig flera brustabletter med Resorb. Tror du att det är farligt.
- Nä, svarar veterinären, men hon bör vara uppmärksam på hans allmäntillstånd i alla fall, utifall han blir dålig i magen. Vad är det för ras?
- Det är en boxer.
Då hör jag veterinären högt säga.
- Dom där jädrans boxrarna de är ju inte kloka på en punkt.
Sköterskan kommer tillbaka till luren och säger du hörde vad han sa, ja svarar jag. Jo det är så att vi tidigare i dag hade två boxrar här och de höll på att riva halva veterinärstationen.
Så kan det vara att träffa en boxer, han mådde dock bra vilket kändes skönt.
I torsdags när jag kom hem på lunchen hade han haft en släng av romantikt, han hade dragit ner mina fina svarta ljus, men även här gör ju inte hundar som människor så istället för att tända dem åt han upp dem. Kl 00.00 på natten kom de upp igen med en väldans fart, då mådde inte mitt lilla solsken speciellt bra.
I dag är jag ledig och Neo behöver inte vara ensam så jag tror att nästa inlägg om ensam hemma med Neo kommer nästa vecka.
söndag 23 oktober 2011
HM
Har nu också lyckats ladda kameran så snart får ni se mig som modell i stället för hm modellerna.
Helg i skogens tecken
Vilken härlig helg, jag, min man och våran vovve har haft det härlig ute i naturen. I lördags kördes det enduro i Vimmerbys skogar. Vi vandrade ut i skogen med vovven och såg alla fantastiska enduro åkare när de kämpade sig upp för backar och igenom kärr. Det var två etapper en på dagen och en på kvällen i mörkret. Sista etappen lämnade vi vovven hemma då det var bäcksvart och jag var rädd att han skulle dra i kull mig. Kära vänner hade tänt en brasa så där stod vi och tittade, pratade, hejade och grillade korv. Fantastiskt roligt.
I dag åkte vi en runda ut till våran stuga och plockade i ordning det sista inför vintern, sedan bestämde vi oss för att ta en tur ut i skogen så att Neo kunde få springa av sig. När vi gått ett tag blev vi båda oroliga för vart vi var, jag trodde att jag hade vägen strax efter en kulle och min man trodde att den låg längre bort. Så vi slogs med grannar och sly, tog oss över ett kärr och efter lite oro från min sida nådde vi tillslut vägen. Vovven däremot var utom sig av lycka han sprang fram och tillbaka, hoppade och skuttade och märkte aldrig av våran oro. När vi fick in honom i bilen somnade han på studs, det finns inget så rogivande som en slutkör jycke.
I dag åkte vi en runda ut till våran stuga och plockade i ordning det sista inför vintern, sedan bestämde vi oss för att ta en tur ut i skogen så att Neo kunde få springa av sig. När vi gått ett tag blev vi båda oroliga för vart vi var, jag trodde att jag hade vägen strax efter en kulle och min man trodde att den låg längre bort. Så vi slogs med grannar och sly, tog oss över ett kärr och efter lite oro från min sida nådde vi tillslut vägen. Vovven däremot var utom sig av lycka han sprang fram och tillbaka, hoppade och skuttade och märkte aldrig av våran oro. När vi fick in honom i bilen somnade han på studs, det finns inget så rogivande som en slutkör jycke.
fredag 21 oktober 2011
Sorg och glädje
Denna vackra höstdag har gått i sorgens täcken. Har i dag varit på begravning, kära farbror gick hastigt bort efter att ha drabbats av en svår strok. Han begravdes i Hultsfred där familj och vänner var samlade. Begravningen var vacker och stämningsfull med många fina ord från präst och vänner. Han var en godhjärtat man och är saknad av många. Begravningar är alltid väldigt jobbiga, att se sina nära och kära i sorg får hjärtat att brista. Många tårar fälldes i denna sorgens dag.
Efter begravningen var vi bjudna hem till hans fru och där bjöds det på underbart saftig smörgåstårta och delikat marängtårta. Nu kunde man känna en viss glädje över att få träffas och få dela härliga minnen. Det är bara synd att det krävs en begravning för att man skall träffas.
Vila i frid kära farbror.
Efter begravningen var vi bjudna hem till hans fru och där bjöds det på underbart saftig smörgåstårta och delikat marängtårta. Nu kunde man känna en viss glädje över att få träffas och få dela härliga minnen. Det är bara synd att det krävs en begravning för att man skall träffas.
The rose
Some say love it is a river that drowns the tender reed. Some say love it is a razor that leaves your soul to bleed. Some say love it is a hunger, an endless aching need.I say love it is a flower and you its only seed.
It's the heart afraid of breaking that never learns to dance. It's the dream afraid of waking that never takes the chance. It's the one who won't be taken, who never seem to give, and the soul afraid of dying that never learns to live.
Mina tankar går till min faster, kusiner och deras barn.
When the night has been to lonely and the road has been to long and you think that love is only for the lucky and the strong. Just remember in the winter far beneath the bitter snows lies the seed that with the sun's love in the spring becomes the rose.
Vila i frid kära farbror.
måndag 3 oktober 2011
Träning
Träningsvärk, träningsvärk, träningsvärk, joho det känns att man lever. Gårdagens löparrunda har satt sina spår så i dag blev det en långpromenad med lille vovven. Det är så underbart vackert i naturen om man inte räknar alla ekollon som faller ner som projektiler när man minst anar det. Sötings neo ligger nu i soffan och snarkar högt och nöjt efter många härliga hundmöten ute i skogen. Det är ju så kul att träffa andra hundar.
Jag arbetar halvtid den här veckan och det känns både bra och dåligt, det är skönt att gå hem kl 12, men samtidigt är det svårt att komma in i arbetet igen. Tur att jag har världens bästa ssk kollega, hon är en riktig klippa.
Har i kväll suttit och förhört min son i fysik, fysik vem kommer i håg det och varför måste jag lära mig det. Jo, för att sonen skall klara sitt prov, vad gör man inte för sina barn. Han har det kämpigt min lille son, men han kämpar hårt och det är ju ett stort plus i kanten.
Jag arbetar halvtid den här veckan och det känns både bra och dåligt, det är skönt att gå hem kl 12, men samtidigt är det svårt att komma in i arbetet igen. Tur att jag har världens bästa ssk kollega, hon är en riktig klippa.
Har i kväll suttit och förhört min son i fysik, fysik vem kommer i håg det och varför måste jag lära mig det. Jo, för att sonen skall klara sitt prov, vad gör man inte för sina barn. Han har det kämpigt min lille son, men han kämpar hårt och det är ju ett stort plus i kanten.
söndag 2 oktober 2011
Barnfri helg
Ja det var några år den jag och min man hade en helt barnfri helg. Yngsta sonen åkte i väg på konfirmationsläger, de hade haft det kanon kul men trötta var han när han kom hem. Inte många timmars sömn där inte. Min äldsta son gjorde något mer otippat, han åkte i väg ända till Gnosjö för att träffa en tjejkompis. Tog tåget i lördags morse och kom hem i kväll. Han verkade också nöjd med resan, de hade enligt honom mest suttit vid datorn, men jag tror inte jag vill veta alla detaljer han är dock 16 år.
Jag och min man gjorde något vi inte gjort på flera år, vi var på stan och fikade. Det har nyöppnats ett fik som heter bakfickan och jag rekommenderar det varmt. Bra priser och högklassiga mackor.
Sen åkte jag till Hultsfred kollade på handboll, mina två brorsöner spelar och det var enormt spännande. Lite tackykard blev jag vilket inte är så lyckat, men man får lida för idrotten. Matchen blev dock lika, säkert väldigt lyckat för motståndarlaget men inte för våra killar. Det var en match som de skulle vunnit lätt. Den äldsta brorsonen spelade hela matchen och efteråt gick ögonen i kors, han är enormt duktig och det är så kul och få hejja på honom. Den yngsta brorsonen har tyvärr haft otur med mycket sjukdomar, men när han väl blir frisk och får speltid så kommer de få se på andra bullar. Han har också en enorm talang.
På kvällen gick jag och min man tillsammans med några vänner på kinakrogen, åt och hade det enormt trevligt. Det enda som blev ett minus var att jag fick hjärnstopp och beställde in nassi goreng (tror det stavas så) det var skit äckligt och luktade inte något vidare heller. Men sen jag opererade mig så är jag lite försiktig med maten så jag tänkte ta något som inte var så starkt eller kryddigt. Stort misstag!!
I dag har vi varit i Hultsfred och träffat mina föräldrar och faster med man, tyvärr har min pappas bror gått bort i dag på morgon efter att han tidigare i veckan fick en allvarlig strok. Så min faster med man kom till Hultsfred i går för att besöka honom och det var ju tur att de hann att träffa honom. Han var en härlig man med en väldigt massa järn i elden. Så våra tankar går i dag till min faster och resten av familjen.
Vi åkte sedan till stugan höststädade lite, våran valp älskar att vara där. Han är så duktig håller sig runt gården men springer som en vilde. När vi kom hem däckade han och sov ute på altanen i 2 timmar.
Jag hann också med något jag inte gjort på länge, jag tog mig en spring tur. Har ju sprungit lite då och då, men en sak är klar, jag har aldrig haft någon super kondition. Men det är klart lättare att springa när man väger 68kg än när man hade kraftig övervikt. Även om konditionen är lite halv dan så orkar kroppen mer nu. Så allt som allt är jag enormt nöjd med helgen och nu har jag dessutom mina älskade söner hemma:):)
Jag och min man gjorde något vi inte gjort på flera år, vi var på stan och fikade. Det har nyöppnats ett fik som heter bakfickan och jag rekommenderar det varmt. Bra priser och högklassiga mackor.
Sen åkte jag till Hultsfred kollade på handboll, mina två brorsöner spelar och det var enormt spännande. Lite tackykard blev jag vilket inte är så lyckat, men man får lida för idrotten. Matchen blev dock lika, säkert väldigt lyckat för motståndarlaget men inte för våra killar. Det var en match som de skulle vunnit lätt. Den äldsta brorsonen spelade hela matchen och efteråt gick ögonen i kors, han är enormt duktig och det är så kul och få hejja på honom. Den yngsta brorsonen har tyvärr haft otur med mycket sjukdomar, men när han väl blir frisk och får speltid så kommer de få se på andra bullar. Han har också en enorm talang.
På kvällen gick jag och min man tillsammans med några vänner på kinakrogen, åt och hade det enormt trevligt. Det enda som blev ett minus var att jag fick hjärnstopp och beställde in nassi goreng (tror det stavas så) det var skit äckligt och luktade inte något vidare heller. Men sen jag opererade mig så är jag lite försiktig med maten så jag tänkte ta något som inte var så starkt eller kryddigt. Stort misstag!!
I dag har vi varit i Hultsfred och träffat mina föräldrar och faster med man, tyvärr har min pappas bror gått bort i dag på morgon efter att han tidigare i veckan fick en allvarlig strok. Så min faster med man kom till Hultsfred i går för att besöka honom och det var ju tur att de hann att träffa honom. Han var en härlig man med en väldigt massa järn i elden. Så våra tankar går i dag till min faster och resten av familjen.
Vi åkte sedan till stugan höststädade lite, våran valp älskar att vara där. Han är så duktig håller sig runt gården men springer som en vilde. När vi kom hem däckade han och sov ute på altanen i 2 timmar.
Jag hann också med något jag inte gjort på länge, jag tog mig en spring tur. Har ju sprungit lite då och då, men en sak är klar, jag har aldrig haft någon super kondition. Men det är klart lättare att springa när man väger 68kg än när man hade kraftig övervikt. Även om konditionen är lite halv dan så orkar kroppen mer nu. Så allt som allt är jag enormt nöjd med helgen och nu har jag dessutom mina älskade söner hemma:):)
tisdag 27 september 2011
Love
Wow jag har en kärleksaffär, helt fantastiskt men ruskigt dyr.
När man har genomgått en gastrik by pass operation så går ju kostnaden ner för mat drastiskt. Men när man väl kommer ner till den vikten som man förhoppningsvis ska stå på resten av livet, gapar garderoben ruskigt tom. Vad gör då en stackars kvinna som i flera år köpt kläder som hon kommer i och nu faktiskt kan köpa kläder som är snygga och sitter bra. Jo hon hittar HM katalogen och shop on line. Kärlek i första ögonkastet, just nu har de så många kläder som jag fullständigt avgudar. De där pengarna jag sparar på mat de räcker inte ens till hälften av vad jag vill ha. Tänk om någon kom och sa -Ulrika du får 10000kr köp en ny garderob, vad lycklig jag skulle bli. Nu snackar vi i-lands problem jag vet men det är så kul. Skickade efter en fantastiskt snygg lite kjol i stl 38, när jag öppnade paketet tänkte jag den här kommer jag aldrig i (snevriden kroppsuppfattning) men se det gjorde jag och om jag får säga det själv så ser jag riktigt bra ut i den.
När jag får igång min kamera igen ska jag ta lite kort så får ni bedöma själva. Så min kärleksaffär är alltså med klädföretagen och då speciellt HM.
När man har genomgått en gastrik by pass operation så går ju kostnaden ner för mat drastiskt. Men när man väl kommer ner till den vikten som man förhoppningsvis ska stå på resten av livet, gapar garderoben ruskigt tom. Vad gör då en stackars kvinna som i flera år köpt kläder som hon kommer i och nu faktiskt kan köpa kläder som är snygga och sitter bra. Jo hon hittar HM katalogen och shop on line. Kärlek i första ögonkastet, just nu har de så många kläder som jag fullständigt avgudar. De där pengarna jag sparar på mat de räcker inte ens till hälften av vad jag vill ha. Tänk om någon kom och sa -Ulrika du får 10000kr köp en ny garderob, vad lycklig jag skulle bli. Nu snackar vi i-lands problem jag vet men det är så kul. Skickade efter en fantastiskt snygg lite kjol i stl 38, när jag öppnade paketet tänkte jag den här kommer jag aldrig i (snevriden kroppsuppfattning) men se det gjorde jag och om jag får säga det själv så ser jag riktigt bra ut i den.
 |
| Nu är ju detta inte jag, men dessa klädesplaggen köpte jag, har börjat köpa hela paketet i stället för en tröja här och ett par byxor där. |
tisdag 20 september 2011
Gastric by pass operation
Ja, då ska jag försöka summera denna enorma förändringen i mitt liv, min magoperation.
Det här var ett av de största besluten som jag tagit i mitt liv, jag hade under en längre tid mått riktigt uselt. Då jag under flera år kämpat med min vikt och aldrig lyckats hålla en normal vikt kände jag att nu fick det vara nog.
När jag var yngre så cirkulerade alltid tankarna kring hur jag såg ut, var jag snygg nog eller smal nog. Precis som den största delen av den kvinnliga befolkningen ville jag leva upp till någon form av ideal. Jag var nog inte stor när jag var yngre men har man vänner och bekanta som skulle passa in i sice 0 som idealet heter idag, så var man stor. När jag träffade min man vägde jag runt 70kg och det är ju inte mycket för en tjej på 172 cm. Jag var ganska säker i mig själv, tränade fotboll och höll mig i form. Men på något sätt smög sig kilona på och plötsligt vägde jag 85kg och var inte alls så säker på mig själv längre. Sen kom barnen och med dem fler kilo, jag bantade, testade alla sorters dieter, viktväktarna, GI, Xtravagansa mm men när sista försöket gick käpp rätt åt h-vete så försvann all ork och med det kom deppigheten.
Jag hade dock nått en sorts insikt i varför jag ville få bort övervikten, vid 38 års ålder så kände jag att jag riskerar att dö i förtid. Och som den fantastiska mor och fru jag är skulle de ju inte klara sig utan mig. Skämt och sidor, det gick inte mer. Jag hade ju nu hittat ett jobb i Vimmerby med fantastiska människor som kollegor, det gick ju inte an att ta med en massa deppighet dit. Jag ville bli glad igen, känna mig hälsosam och orka existera.
Beslutet togs och remiss för gastric by pass op. gick i väg till Kalmars sjukhus, jag tänkte att nu är det bara att vänta. Jag tänkte faktiskt inte på min vikt, vilket visade sig på vågen. Men vem brydde sig, jag viste vad som väntade och den styrkan och orken som krävdes för att genomföra operationen sparade jag tills det var dax. Nu gick det rackarns snabbt och den 2 februari opererades jag och la samtidigt all oro och ångest över bantning bakom mig.
Det jag vill förmedla är att detta är ingen snabb fix, det krävs massor av jobb och ett psykiskt stabilt sinne (jag vet att någon som känner mig skrattar, men jag är ganska så stark). Under flera veckor kämpar man med soppor, puré, smakportioner av fast föda, dumping, yrsel, oro för att något ska gå fel, försöka hitta sina rutiner i arbetet och en massa andra förändringar. Jag har nog ändå varit lyckosam i det hela för jag tål nästan all mat, har hört att många har problem men det går bra för mig. Jag har också haft den stora turen att ha en fantastiskt stöttande familj, min man har varit min klippa och ungarna har varit och är helt underbara. Sen ska vi inte prata om de jag jobbar med, mina chefer har stått för en stor portion tålamod, stöd och uppmuntran och resten av personalen är pärlor. Deras support, kommentarer, funderingar och frågor har hjälpt mig enormt mycket. De skulle bara veta att jag nästan sitter och bölar när jag skriver detta. Och där började jag böla :)
Härom dagen gick jag igenom min garderob och provade byxor, jag tog på mig ett par byxor stl 46 då min äldsta som kom in. När jag höll i linningen så gapade ca 25 cm av tomhet mellan byxorna och min magen. Han tittade på mig och sen sa han - Mamma du är ju smal nu, släng dom där byxorna. Jag blev så glad och byxorna ligger i UFF insamlingen.
Det har nu gått nästan 9 månader och siffrorna har sjunkit. Jag har gått från:
Nu tänker ni säker, men hallo hur bra kan det va, finns det inget negativt. Ok mitt dekolletaget är inte som det brukade vara, min mage är rynkig och mitt gäddhäng, ja det hänger där. Men vem bryr sig det är bara min man som ska se det mesta av vad jag nämnt och han verkar nöjd ändå. Jag kommer inte söka till playboy eller till modellyrket så jag överlever nog de sakerna.
Jag kan inte säga att det här är för alla, jag tror att de flesta sett och läst alla skräckhistorier som TV och tidningar basunerar ut. Men än så länge är jag inte en av dem, utan min operation har fungerat och vad framtiden har att bjuda på det vet ju ingen. Det krävs dock, som för allt annat, en livsstilsförändring, ett helt nytt tänk, man får inget gratis. Det är det dock värt, förhoppningsvis så har jag längre tid tillsammans med min härliga familj och alla underbara vänner och ska försöka göra det bästa av den tiden. Himmel det lät ju nästan religiöst, men jag hoppas ni förstår vad jag menar.
Jag kommer fortsätta att skriva om mitt liv och kanske ligger det ett eller flera nya spännande projekt runt hörnet. Man vet aldrig jag har ju lite myror i brallan, blir det tråkigt så måste jag hitta på något annat.
Det här var ett av de största besluten som jag tagit i mitt liv, jag hade under en längre tid mått riktigt uselt. Då jag under flera år kämpat med min vikt och aldrig lyckats hålla en normal vikt kände jag att nu fick det vara nog.
När jag var yngre så cirkulerade alltid tankarna kring hur jag såg ut, var jag snygg nog eller smal nog. Precis som den största delen av den kvinnliga befolkningen ville jag leva upp till någon form av ideal. Jag var nog inte stor när jag var yngre men har man vänner och bekanta som skulle passa in i sice 0 som idealet heter idag, så var man stor. När jag träffade min man vägde jag runt 70kg och det är ju inte mycket för en tjej på 172 cm. Jag var ganska säker i mig själv, tränade fotboll och höll mig i form. Men på något sätt smög sig kilona på och plötsligt vägde jag 85kg och var inte alls så säker på mig själv längre. Sen kom barnen och med dem fler kilo, jag bantade, testade alla sorters dieter, viktväktarna, GI, Xtravagansa mm men när sista försöket gick käpp rätt åt h-vete så försvann all ork och med det kom deppigheten.
Jag hade dock nått en sorts insikt i varför jag ville få bort övervikten, vid 38 års ålder så kände jag att jag riskerar att dö i förtid. Och som den fantastiska mor och fru jag är skulle de ju inte klara sig utan mig. Skämt och sidor, det gick inte mer. Jag hade ju nu hittat ett jobb i Vimmerby med fantastiska människor som kollegor, det gick ju inte an att ta med en massa deppighet dit. Jag ville bli glad igen, känna mig hälsosam och orka existera.
Beslutet togs och remiss för gastric by pass op. gick i väg till Kalmars sjukhus, jag tänkte att nu är det bara att vänta. Jag tänkte faktiskt inte på min vikt, vilket visade sig på vågen. Men vem brydde sig, jag viste vad som väntade och den styrkan och orken som krävdes för att genomföra operationen sparade jag tills det var dax. Nu gick det rackarns snabbt och den 2 februari opererades jag och la samtidigt all oro och ångest över bantning bakom mig.
Det jag vill förmedla är att detta är ingen snabb fix, det krävs massor av jobb och ett psykiskt stabilt sinne (jag vet att någon som känner mig skrattar, men jag är ganska så stark). Under flera veckor kämpar man med soppor, puré, smakportioner av fast föda, dumping, yrsel, oro för att något ska gå fel, försöka hitta sina rutiner i arbetet och en massa andra förändringar. Jag har nog ändå varit lyckosam i det hela för jag tål nästan all mat, har hört att många har problem men det går bra för mig. Jag har också haft den stora turen att ha en fantastiskt stöttande familj, min man har varit min klippa och ungarna har varit och är helt underbara. Sen ska vi inte prata om de jag jobbar med, mina chefer har stått för en stor portion tålamod, stöd och uppmuntran och resten av personalen är pärlor. Deras support, kommentarer, funderingar och frågor har hjälpt mig enormt mycket. De skulle bara veta att jag nästan sitter och bölar när jag skriver detta. Och där började jag böla :)
Härom dagen gick jag igenom min garderob och provade byxor, jag tog på mig ett par byxor stl 46 då min äldsta som kom in. När jag höll i linningen så gapade ca 25 cm av tomhet mellan byxorna och min magen. Han tittade på mig och sen sa han - Mamma du är ju smal nu, släng dom där byxorna. Jag blev så glad och byxorna ligger i UFF insamlingen.
Det har nu gått nästan 9 månader och siffrorna har sjunkit. Jag har gått från:
- Vikt 125.8 kg till 69,4 kg
- Stl 56 till stl 38.
- Blodtryck 170/110 till 120/70
- Sänkt mina kolesterolvärden
Nu tänker ni säker, men hallo hur bra kan det va, finns det inget negativt. Ok mitt dekolletaget är inte som det brukade vara, min mage är rynkig och mitt gäddhäng, ja det hänger där. Men vem bryr sig det är bara min man som ska se det mesta av vad jag nämnt och han verkar nöjd ändå. Jag kommer inte söka till playboy eller till modellyrket så jag överlever nog de sakerna.
Jag kan inte säga att det här är för alla, jag tror att de flesta sett och läst alla skräckhistorier som TV och tidningar basunerar ut. Men än så länge är jag inte en av dem, utan min operation har fungerat och vad framtiden har att bjuda på det vet ju ingen. Det krävs dock, som för allt annat, en livsstilsförändring, ett helt nytt tänk, man får inget gratis. Det är det dock värt, förhoppningsvis så har jag längre tid tillsammans med min härliga familj och alla underbara vänner och ska försöka göra det bästa av den tiden. Himmel det lät ju nästan religiöst, men jag hoppas ni förstår vad jag menar.
Jag kommer fortsätta att skriva om mitt liv och kanske ligger det ett eller flera nya spännande projekt runt hörnet. Man vet aldrig jag har ju lite myror i brallan, blir det tråkigt så måste jag hitta på något annat.
tisdag 30 augusti 2011
Valplycka
Det tog ett år, jag hade efter mycket om och men bestämt mig för vilken ras det skulle bli och jag hade turen att en kull skulle bli leveransklara till midsommarveckan då jag gick på semester. Vi åkte till Örebro och där träffade vi de mest underbara små boxervalpar. Jag ville ha en brun hane och det fanns det en av i kullen, uppfödaren bad oss bekanta oss med valparna och jag var så nervös över att hon skulle säga att han var tingad. Efter ca en timme talade hon om att hon ville sälja en valp till oss och att det var frågan om den bruna hanen. Jag höll på att börja gråta. Så vi fick åka hem och bestämma oss (absolut inte på kenneln sa hon), men dagen efter ringde jag och talade om att vi ville ha valpen. Han hette då Hampus (ett namn ingen i familjen ville behålla) så vi fick sätta oss ner och ha familjeråd, tillslut enades vi om Neo och det var bara att vänta tre långa veckor.
Nu har vi haft Neo i 2 månader och han är en helt underbar valp med allt det innebär. Han älskar att ligga i soffan då gärna på någon, han biter oss i fötter och händer men nu för tiden sker det mest när han är övertrött. Han äter som en häst, agerar damsugare så fort möjligheten uppstår, han kan gå på promenad i 30 minuter och trots det kissar och bajsar han på baksidan när han kommer hem. Han hatar vatten men fullkomligt avgudar sin familj. Det är alltid någon som blir glad när man kommer hem och alltid någon som älskar en villkorslöst. Till och med min man har fallit pladask för den lilla krabaten (snart 16kg) och kan inte låta honom vara.
Neo är en ängel i en gangsters kropp, precis som det står på nästan alla sidor om boxrar.Nu är vi alltså 6 stycken Ekbergare, två vuxna, två underbara barn, en något skeptisk katt och en helt typsikt sprallig valp.
söndag 28 augusti 2011
Bröloppsdag
Ja i dag har jag och min älskling varit gifta i 12 år och det betyder siden enligt listan över bröllopsdagar. Så vi har alltså få ett lent och vackert år framför oss hoppas jag:) Puss min älskade man.
Jag har varit lite dålig på att skriva den sista tiden men tänkte nu ta ett krafttag. När jag startade den här bloggen hade jag flera saker framför mig och tyckte att det skulle vara bra att skriva av sig någon stans. Nu har jag nått i mål gällande dessa och då tänkte jag göra en liten sammanfattning.
Vi bestämde oss för att göra om vårat kök, det var min man som tog beslutet vilket gjorde hela processen lättare för mig. Annars brukar det vara jag som vill renovera och då kan det vara lite gnälligt emellanåt från makens sida. Vi anlitade hjälp för att det skulle gå smidigt, köket, golvet, kaklet och vitvarorna tog vi i från Albins byggvaruhus. Orsaken till det var att de har kvalitetsgrejer men också för att servicen där var kanon. Allt ordnades smidigt av en väldigt serviceinriktad man, han var hemma och tog mått, ritade olika förslag utifrån våra önskemål och tog hand om alla beställningar. Det var inga problem med leveransen vilket det oftast kan vara när man beställer så mycket. Kök och kakel sattes upp av en snickare och min man och vi fick hjälp med el och rör. Det blev en relativt dyr historia men när det väl var klart var det värt varenda spänn. Vi är enormt nöjda med vårt kök och det känndes som hela huset fick ett lyft.
Jag har varit lite dålig på att skriva den sista tiden men tänkte nu ta ett krafttag. När jag startade den här bloggen hade jag flera saker framför mig och tyckte att det skulle vara bra att skriva av sig någon stans. Nu har jag nått i mål gällande dessa och då tänkte jag göra en liten sammanfattning.
lördag 13 augusti 2011
Födelsedagsbestyr
I dag har min äldsta son fyllt 16 år, åren de går med en väldans fart. I ena stunden håller man de små knytena i famnen och i andra stunden tittar de ner på en. Det känns skönt att se hur han utvecklas och växer. Det här med födelsedagspresenter är verkligen inte lätt, fram tills i torsdags sa han bara att det blir bra men pengar. Jaha tänkte jag och min man då får det väl bli så då + lite kläder. Men när sonen kom hem från ett läger i torsdags hade han plötsligt kommit på att han nog ville ha en platttv.
En platt tv, ja det hittar man ju bara så där. Jag menar den kan ju inte kosta hur mycket som helst. Så vi åkte till Expert, fanns billigt men grynig bild. Intropris, inget billigt alls (konstigt). Min man sa -Vi åker till audio video - Ja där har jag då aldrig hitta något billigt men ok då svarade jag. Och döm om vår förvåning, där stod en fin 32 tum för 2777kr (extra pris) och bilden var kanon. Så vi slog till, det gick så snabbt att försäljaren sa -Har aldrig sålt en tv så snabbt. Hem med tv och nyinköpta kläder, skönt att det var fixat.
Sen skulle det planeras fika när mor och far föräldrar skulle dyka upp, tårta är han inte så glad i så jag bestämde mig för att svänga i hopp några pajer. Det blev blåbär, ananas, och rabarber pajer, glas och vaniljvisp. Himmelskt gått vilket även födelsedagsbarnet godkände.
Kvällen avslutades med GP i Målilla, ja inte för mig då eftersom jag har beredskap och familjen nog inte skulle uppskatta att bli lämnade om jag var tvungen att åka till jobbet, Men, men huvudsaken att resten av familjen har det roligt, jag har ju i alla fall min lille hund.
En platt tv, ja det hittar man ju bara så där. Jag menar den kan ju inte kosta hur mycket som helst. Så vi åkte till Expert, fanns billigt men grynig bild. Intropris, inget billigt alls (konstigt). Min man sa -Vi åker till audio video - Ja där har jag då aldrig hitta något billigt men ok då svarade jag. Och döm om vår förvåning, där stod en fin 32 tum för 2777kr (extra pris) och bilden var kanon. Så vi slog till, det gick så snabbt att försäljaren sa -Har aldrig sålt en tv så snabbt. Hem med tv och nyinköpta kläder, skönt att det var fixat.
Sen skulle det planeras fika när mor och far föräldrar skulle dyka upp, tårta är han inte så glad i så jag bestämde mig för att svänga i hopp några pajer. Det blev blåbär, ananas, och rabarber pajer, glas och vaniljvisp. Himmelskt gått vilket även födelsedagsbarnet godkände.
Kvällen avslutades med GP i Målilla, ja inte för mig då eftersom jag har beredskap och familjen nog inte skulle uppskatta att bli lämnade om jag var tvungen att åka till jobbet, Men, men huvudsaken att resten av familjen har det roligt, jag har ju i alla fall min lille hund.
fredag 5 augusti 2011
Gastric by pass operation
Wow jag har nått mitt mål!!!!
Idag nådde jag gränsen för normalt BMI, min aktuella vikt är nu 75 kg och jag känner mig helt galet glad. Jag trodde verkligen inte att det skulle gå, läkarna sa att det är få personer som går ner hela vägen. Oftast hamnar man ca 10 kg över BMI gränsen och får sen jobba hårt om man ska ta sig ner, men icke sa nicke. Den här bruden tog sig dit i alla fall. Ja nu ska ni inte tro att jag inte jobbat för det, jag tränar, äter inget godis eller dricka. Jag äter nyttig mat (för det mesta) och regelbundet 6 mål om dagen. Frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag och mellanmål. Det jag måste bli bättre på är att dricka mer på jobbet (vatten alltså) hihihi. Med tanke på vart jag jobbar ville jag bara klargöra det.
Så nu bär det av ut till stugan med familjen och i kväll ska jag ta ett glas rosé för att fira.
Puss på alla härliga människor.
Idag nådde jag gränsen för normalt BMI, min aktuella vikt är nu 75 kg och jag känner mig helt galet glad. Jag trodde verkligen inte att det skulle gå, läkarna sa att det är få personer som går ner hela vägen. Oftast hamnar man ca 10 kg över BMI gränsen och får sen jobba hårt om man ska ta sig ner, men icke sa nicke. Den här bruden tog sig dit i alla fall. Ja nu ska ni inte tro att jag inte jobbat för det, jag tränar, äter inget godis eller dricka. Jag äter nyttig mat (för det mesta) och regelbundet 6 mål om dagen. Frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag och mellanmål. Det jag måste bli bättre på är att dricka mer på jobbet (vatten alltså) hihihi. Med tanke på vart jag jobbar ville jag bara klargöra det.
Så nu bär det av ut till stugan med familjen och i kväll ska jag ta ett glas rosé för att fira.
Puss på alla härliga människor.
lördag 30 juli 2011
Rusk och regn
Ja, helgen bjuder upp och visar sin finaste sida. not. Regn och rusk, men jag har beredskap så för mig spelar det ingen roll. Det är värre för familjen, maken är rastlös men får inget gjort ändå, hunden har fått tillbaka sin energi men tycker inte om regn vilket försvårar promenaderna. Det som är ganska kul trots vädret är att min man vid ett flertal tillfällen innan vi skaffade hund sagt - Vänta bara när du ska ut och gå med byrackan när regnet öser ner. Och döm av min förvånad när jag bad honom ta ut valpen på altanen medan jag moppade golvet (går inte att moppa med en valp hängande i moppen) maken svarar jag kan gå ut och gå med honom. Jag tittade på honom och jag tittade ut, det regnade, tappade hakan och sa vist det blir bra. Undrets tid är inte förbi.
Men jag tycker att det är svårt att skrapa fram energi när vädret inte håller. Så nu styr jag raskt mina steg mot soffan och en kopp kaffe så hoppas jag att solen ler mot oss när vi vaknar i morgon.
Men jag tycker att det är svårt att skrapa fram energi när vädret inte håller. Så nu styr jag raskt mina steg mot soffan och en kopp kaffe så hoppas jag att solen ler mot oss när vi vaknar i morgon.
onsdag 27 juli 2011
Valpbestyr
Hu vilken dag, vaknade kl 04.00 av att våran lille valp började kräkas. Sen sov han fram till 06.00, upp, ut, kissa, bajsa, kräkas. Det var nu det gick upp för mig att valpen nog inte mådde så bra, så jag slog en signal till våran underbara kennelägare och bad om råd. Vi fick inte ge honom något att äta, men blev han piggare kunde vi ge honom kokt ris till kvällen. Äldsta sonen fick gå upp lite tidigare innan han skulle till jobbet för att ta hand om trött liten vilsen valp. När kl slog 8.30 ringer sonen och berättar att valpen kräkts igen. Nu blev jag väldigt orolig, så jag ringde till veterinären. Beskedet blev: ingen mat, fri tillgång till vatten men om han kräks upp vattnet också måste vi kontakta sjukhuset i lindköping. Fy vad rädd jag blev nu, tänk om han hade något i magen, tänk om han blev uttorkad. Ytterligare ett problem uppstod då yngsta sonen tog över vakten och vi upptäckte att valpen inte alls ville dricka vatten. Yngsta sonen prövade allt tex. när valpen slickade på en foppa toffla hälde han vatten i den så att valpen av misstag skulle få i sig lite, ganska så driftigt må jag säga. Valpen fortsatte dagen med att sova, kissa, äta blad och gräs, kräkas and so on.
När jag kom hem efter jobbet tänkte jag, vi måste få i honom vätska. Sen slog det mig, fodret som Neo får, blöts upp i vatten, om jag kryddar vattnet med fodersmak kanske han dricker. Till min stora lycka fungerade det, valpen började nu dricka och har under kvällen kvicknat till något. Nu håller jag bara tummarna att Neos tillfrisknad är på gång.
I morgon får han kokt ris och lite kokt fisk om han inte kräks.
En sak kan jag säga, jag är helt slut, har varit så fruktansvärt rädd under hela dagen, han är ju trots allt min lilla baby. Valpen har dock ej lidit brist på närhet, hela familjen har turats om att krama, klappa och mysa med honom hela dagen. Älskade lilla liv.
När jag kom hem efter jobbet tänkte jag, vi måste få i honom vätska. Sen slog det mig, fodret som Neo får, blöts upp i vatten, om jag kryddar vattnet med fodersmak kanske han dricker. Till min stora lycka fungerade det, valpen började nu dricka och har under kvällen kvicknat till något. Nu håller jag bara tummarna att Neos tillfrisknad är på gång.
I morgon får han kokt ris och lite kokt fisk om han inte kräks.
En sak kan jag säga, jag är helt slut, har varit så fruktansvärt rädd under hela dagen, han är ju trots allt min lilla baby. Valpen har dock ej lidit brist på närhet, hela familjen har turats om att krama, klappa och mysa med honom hela dagen. Älskade lilla liv.
måndag 25 juli 2011
Arbetsmyra och bakvärk
Ja då var semestern slut och solen skiner så fantastiskt. Min första arbetsdag är slut och det är jag med.
Jag har de senaste dagarna gått igenom ett litet helvete, det är penibelt att berätta men jag gör det ändå. En biverkan på gastric by pas op. är att man lätt kan bli hård i magen om man inte passar sig. Detta skedde i torsdags och efter det fick jag så himla ont söderut. Själv trodde jag att det var hemorrojder, men värken blev värre och värre. Under lördagskvällen trodde jag att jag skulle avlida, jag kunde inte stå, gå, sitta eller ligga och det kändes som om någon hade tänt en majbrasa neråt till. När jag vaknade på söndagen tänkte jag aldrig mer och slog numret till vårdcentralen. Efter att jag fått vänta ca 30 minuter ringde de upp och jag berättade om mina problem. Sjuksköterskan pratade lite med sin läkare som ansåg att problemet var för svårt för henne och sa att jag fick kontakta sjukhuset 45 minuter bort om det blev värre.
Vad då blev värre, jag hade redan passerat värre med flera mil. Så jag ringde till sjukhuset och fick komma dit. Väl där fick jag komma in snabbt, pratade med en ssk om mina tidigare problem och nuvarande. Efter en timmer kom en fantastiskt trevlig men väldigt ung läkare (kvinna phu) in och det jag alltid fasat för var på gång att hända. Undersökningen!!! S-tan vad ont det gjorde och inte var hon nöjd med det utan ville använda någon maskin med ett rör för att se bättre. Nu kallsvettades jag och kände att det inte var långt kvar tills ett rymningsförsök skulle ske. Men med tanke på gårdagens smärta så stannade jag kvar.
Upp på britsen igen och läkaren säger. -Ska bara titta lite till först, sen hör man -Aha där har vi det. Du har en spricka i skinnet, ni vet vart. Då behöver vi inte använda maskinen. -Herregud, skrek jag,-Jag tycker så mycket om dig. Lite pinsamt uttryckt, men lättnaden var stor när maskinen rullades bort. Jag fick ett recept på salva som man skulle använda väldigt försiktig den första veckan då det var glytrin i. Det kan man kan reagera starkt på med huvudvärk och hjärtklappning. Sen föreslog hon att jag använder Xylocainsalva fram tills jag kommer upp i fulldos av den andra salvan. Xylocain har jag nog hemma tänkte jag lite käckt och tog mitt pick och pack och gasade bilen mot vimseby.
Jag var duktigt spak när jag kom hem, men dagen var långt i från över. Under kvällen började det igen, smärta, smärta och mer smärta. Nu trodde jag att jag skulle dö, kunde bara använda lite av salvan och inte f-n hade jag någon Xylocain hemma. Jag somnade nog i ren utmattning och måndagsmorgon var det bara att gå upp och iväg till jobbet. Som tur är har jag den bästa vännen i världen som kollega, vid kl 10 åkte hon ner och köpte Xylocain till mig och befrielsen var ett faktum. Fungerade någorlunda och jag kände mig som en människa igen.
Vist låter det som mina sista semesterdagar var helt lyckade, men sånt är livet och jag kan nu bara lära mig av det här och jobba häcken av mig i 4 veckor hahaha.
Jag har de senaste dagarna gått igenom ett litet helvete, det är penibelt att berätta men jag gör det ändå. En biverkan på gastric by pas op. är att man lätt kan bli hård i magen om man inte passar sig. Detta skedde i torsdags och efter det fick jag så himla ont söderut. Själv trodde jag att det var hemorrojder, men värken blev värre och värre. Under lördagskvällen trodde jag att jag skulle avlida, jag kunde inte stå, gå, sitta eller ligga och det kändes som om någon hade tänt en majbrasa neråt till. När jag vaknade på söndagen tänkte jag aldrig mer och slog numret till vårdcentralen. Efter att jag fått vänta ca 30 minuter ringde de upp och jag berättade om mina problem. Sjuksköterskan pratade lite med sin läkare som ansåg att problemet var för svårt för henne och sa att jag fick kontakta sjukhuset 45 minuter bort om det blev värre.
Vad då blev värre, jag hade redan passerat värre med flera mil. Så jag ringde till sjukhuset och fick komma dit. Väl där fick jag komma in snabbt, pratade med en ssk om mina tidigare problem och nuvarande. Efter en timmer kom en fantastiskt trevlig men väldigt ung läkare (kvinna phu) in och det jag alltid fasat för var på gång att hända. Undersökningen!!! S-tan vad ont det gjorde och inte var hon nöjd med det utan ville använda någon maskin med ett rör för att se bättre. Nu kallsvettades jag och kände att det inte var långt kvar tills ett rymningsförsök skulle ske. Men med tanke på gårdagens smärta så stannade jag kvar.
Upp på britsen igen och läkaren säger. -Ska bara titta lite till först, sen hör man -Aha där har vi det. Du har en spricka i skinnet, ni vet vart. Då behöver vi inte använda maskinen. -Herregud, skrek jag,-Jag tycker så mycket om dig. Lite pinsamt uttryckt, men lättnaden var stor när maskinen rullades bort. Jag fick ett recept på salva som man skulle använda väldigt försiktig den första veckan då det var glytrin i. Det kan man kan reagera starkt på med huvudvärk och hjärtklappning. Sen föreslog hon att jag använder Xylocainsalva fram tills jag kommer upp i fulldos av den andra salvan. Xylocain har jag nog hemma tänkte jag lite käckt och tog mitt pick och pack och gasade bilen mot vimseby.
Jag var duktigt spak när jag kom hem, men dagen var långt i från över. Under kvällen började det igen, smärta, smärta och mer smärta. Nu trodde jag att jag skulle dö, kunde bara använda lite av salvan och inte f-n hade jag någon Xylocain hemma. Jag somnade nog i ren utmattning och måndagsmorgon var det bara att gå upp och iväg till jobbet. Som tur är har jag den bästa vännen i världen som kollega, vid kl 10 åkte hon ner och köpte Xylocain till mig och befrielsen var ett faktum. Fungerade någorlunda och jag kände mig som en människa igen.
Vist låter det som mina sista semesterdagar var helt lyckade, men sånt är livet och jag kan nu bara lära mig av det här och jobba häcken av mig i 4 veckor hahaha.
 |
| Så här kände jag mig ungefär. |
torsdag 21 juli 2011
Av största vikt!
Idag fyller våran lilla valp 3 månader, det firade vi med en tripp till veterinären för 12 veckors vaccinationen. Vi fick en kanon trevlig tjej som gav sprutan utan några som helst besvär. Neo fick lite godis av mig och hon stack, han märkte aldrig vad som hände. Vi vägde honom också och han har nu nått 10.2 kg, tänkte mäta honom men vet inte riktigt vart på kroppen man mäter ifrån, så jag får undersöka det lite närmare. Vi har haft det relativt bajs och kissfritt de senaste dagarna, Neo har lyckats hålla sig bra, förutom i gå morse då han inte hann ut, utan olyckan skedde på altanen. Sånt är livet inte hans fel, inte än i alla fall.
När vi ända snackar vikt så kan jag tala om att jag äntligen kommit under den magiska gränsen 80kg, jag väger nu 79,2 och det känns fantastiskt roligt. Det går inte så fort i viktminskningen men som jag sagt tidigare så gör det ingenting. Mitt mål är att nå 75kg för då är jag inom hälsosam BMI, jag är inte riktigt överens med BMI, tycker att lägsta vikten är väldigt låg, speciellt för en kvinna i min ålder (hu vad gammal jag lät där då). Hade jag varit runt 20 kanske 65 kg hade varit ok men nu tror jag faktiskt att det skulle se konstigt ut med så låg vikt. I vilket fall som helst tror jag inte min kropp självmant går ner så långt så det blir nog inget problem.
Allt som allt har jag nu gått ner 46,3kg på 5,5 månader, jag mår kanon och kan äte i princip all mat.
På matfronten ligger det nu till som följande. Har nu provat bulle, kännde mig dock lite konstig efter det, den satte sig som en klump så jag tror inte jag kommer pröva det på ett tag. Prövade kladdkaka för någon vecka sen, men det gick icke, mådde riktigt tjuvtjockt. Kontentan av det är att socker inte är min grej, men jag tror jag överlever det. det smakade i alla fall inte som det gjorde förr. Har också testat lite rosévin, det var gott, kände inget, drack dock inte så mycket (fegis).
 |
| 3 månader 10.2kg |
Allt som allt har jag nu gått ner 46,3kg på 5,5 månader, jag mår kanon och kan äte i princip all mat.
 |
| 38 år 79,2kg |
måndag 18 juli 2011
Valplycka
Dagen har som sagt varit kantat av sortering, slänga grejer och bestämma vad som skall sparas. Våra lilla jycke hittade ett helt nät fullt av gosedjur som han bestämde att vi skulle behålla.
 |
| Ja , jag vet skor och borste tillhör inte mig. Men gosedjuren låter ni bli!! |
 |
| Jag är så glad, allt är mitt, mitt, mitt:) |
 |
| Efter att ha massakrerat gosedjur, snott skor och borstar är nu valpen helt slut |
 |
| Under gårdagen träffade Neo, Tyson igen. Deras möte skedde med sådan fart att kameran ej hängde med. Tjoho vad det går. |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)