Vilken härlig helg, jag, min man och våran vovve har haft det härlig ute i naturen. I lördags kördes det enduro i Vimmerbys skogar. Vi vandrade ut i skogen med vovven och såg alla fantastiska enduro åkare när de kämpade sig upp för backar och igenom kärr. Det var två etapper en på dagen och en på kvällen i mörkret. Sista etappen lämnade vi vovven hemma då det var bäcksvart och jag var rädd att han skulle dra i kull mig. Kära vänner hade tänt en brasa så där stod vi och tittade, pratade, hejade och grillade korv. Fantastiskt roligt.
I dag åkte vi en runda ut till våran stuga och plockade i ordning det sista inför vintern, sedan bestämde vi oss för att ta en tur ut i skogen så att Neo kunde få springa av sig. När vi gått ett tag blev vi båda oroliga för vart vi var, jag trodde att jag hade vägen strax efter en kulle och min man trodde att den låg längre bort. Så vi slogs med grannar och sly, tog oss över ett kärr och efter lite oro från min sida nådde vi tillslut vägen. Vovven däremot var utom sig av lycka han sprang fram och tillbaka, hoppade och skuttade och märkte aldrig av våran oro. När vi fick in honom i bilen somnade han på studs, det finns inget så rogivande som en slutkör jycke.
Nurse in change!
söndag 23 oktober 2011
fredag 21 oktober 2011
Sorg och glädje
Denna vackra höstdag har gått i sorgens täcken. Har i dag varit på begravning, kära farbror gick hastigt bort efter att ha drabbats av en svår strok. Han begravdes i Hultsfred där familj och vänner var samlade. Begravningen var vacker och stämningsfull med många fina ord från präst och vänner. Han var en godhjärtat man och är saknad av många. Begravningar är alltid väldigt jobbiga, att se sina nära och kära i sorg får hjärtat att brista. Många tårar fälldes i denna sorgens dag.
Efter begravningen var vi bjudna hem till hans fru och där bjöds det på underbart saftig smörgåstårta och delikat marängtårta. Nu kunde man känna en viss glädje över att få träffas och få dela härliga minnen. Det är bara synd att det krävs en begravning för att man skall träffas.
Vila i frid kära farbror.
Efter begravningen var vi bjudna hem till hans fru och där bjöds det på underbart saftig smörgåstårta och delikat marängtårta. Nu kunde man känna en viss glädje över att få träffas och få dela härliga minnen. Det är bara synd att det krävs en begravning för att man skall träffas.
The rose
Some say love it is a river that drowns the tender reed. Some say love it is a razor that leaves your soul to bleed. Some say love it is a hunger, an endless aching need.I say love it is a flower and you its only seed.
It's the heart afraid of breaking that never learns to dance. It's the dream afraid of waking that never takes the chance. It's the one who won't be taken, who never seem to give, and the soul afraid of dying that never learns to live.
Mina tankar går till min faster, kusiner och deras barn.
When the night has been to lonely and the road has been to long and you think that love is only for the lucky and the strong. Just remember in the winter far beneath the bitter snows lies the seed that with the sun's love in the spring becomes the rose.
Vila i frid kära farbror.
måndag 3 oktober 2011
Träning
Träningsvärk, träningsvärk, träningsvärk, joho det känns att man lever. Gårdagens löparrunda har satt sina spår så i dag blev det en långpromenad med lille vovven. Det är så underbart vackert i naturen om man inte räknar alla ekollon som faller ner som projektiler när man minst anar det. Sötings neo ligger nu i soffan och snarkar högt och nöjt efter många härliga hundmöten ute i skogen. Det är ju så kul att träffa andra hundar.
Jag arbetar halvtid den här veckan och det känns både bra och dåligt, det är skönt att gå hem kl 12, men samtidigt är det svårt att komma in i arbetet igen. Tur att jag har världens bästa ssk kollega, hon är en riktig klippa.
Har i kväll suttit och förhört min son i fysik, fysik vem kommer i håg det och varför måste jag lära mig det. Jo, för att sonen skall klara sitt prov, vad gör man inte för sina barn. Han har det kämpigt min lille son, men han kämpar hårt och det är ju ett stort plus i kanten.
Jag arbetar halvtid den här veckan och det känns både bra och dåligt, det är skönt att gå hem kl 12, men samtidigt är det svårt att komma in i arbetet igen. Tur att jag har världens bästa ssk kollega, hon är en riktig klippa.
Har i kväll suttit och förhört min son i fysik, fysik vem kommer i håg det och varför måste jag lära mig det. Jo, för att sonen skall klara sitt prov, vad gör man inte för sina barn. Han har det kämpigt min lille son, men han kämpar hårt och det är ju ett stort plus i kanten.
söndag 2 oktober 2011
Barnfri helg
Ja det var några år den jag och min man hade en helt barnfri helg. Yngsta sonen åkte i väg på konfirmationsläger, de hade haft det kanon kul men trötta var han när han kom hem. Inte många timmars sömn där inte. Min äldsta son gjorde något mer otippat, han åkte i väg ända till Gnosjö för att träffa en tjejkompis. Tog tåget i lördags morse och kom hem i kväll. Han verkade också nöjd med resan, de hade enligt honom mest suttit vid datorn, men jag tror inte jag vill veta alla detaljer han är dock 16 år.
Jag och min man gjorde något vi inte gjort på flera år, vi var på stan och fikade. Det har nyöppnats ett fik som heter bakfickan och jag rekommenderar det varmt. Bra priser och högklassiga mackor.
Sen åkte jag till Hultsfred kollade på handboll, mina två brorsöner spelar och det var enormt spännande. Lite tackykard blev jag vilket inte är så lyckat, men man får lida för idrotten. Matchen blev dock lika, säkert väldigt lyckat för motståndarlaget men inte för våra killar. Det var en match som de skulle vunnit lätt. Den äldsta brorsonen spelade hela matchen och efteråt gick ögonen i kors, han är enormt duktig och det är så kul och få hejja på honom. Den yngsta brorsonen har tyvärr haft otur med mycket sjukdomar, men när han väl blir frisk och får speltid så kommer de få se på andra bullar. Han har också en enorm talang.
På kvällen gick jag och min man tillsammans med några vänner på kinakrogen, åt och hade det enormt trevligt. Det enda som blev ett minus var att jag fick hjärnstopp och beställde in nassi goreng (tror det stavas så) det var skit äckligt och luktade inte något vidare heller. Men sen jag opererade mig så är jag lite försiktig med maten så jag tänkte ta något som inte var så starkt eller kryddigt. Stort misstag!!
I dag har vi varit i Hultsfred och träffat mina föräldrar och faster med man, tyvärr har min pappas bror gått bort i dag på morgon efter att han tidigare i veckan fick en allvarlig strok. Så min faster med man kom till Hultsfred i går för att besöka honom och det var ju tur att de hann att träffa honom. Han var en härlig man med en väldigt massa järn i elden. Så våra tankar går i dag till min faster och resten av familjen.
Vi åkte sedan till stugan höststädade lite, våran valp älskar att vara där. Han är så duktig håller sig runt gården men springer som en vilde. När vi kom hem däckade han och sov ute på altanen i 2 timmar.
Jag hann också med något jag inte gjort på länge, jag tog mig en spring tur. Har ju sprungit lite då och då, men en sak är klar, jag har aldrig haft någon super kondition. Men det är klart lättare att springa när man väger 68kg än när man hade kraftig övervikt. Även om konditionen är lite halv dan så orkar kroppen mer nu. Så allt som allt är jag enormt nöjd med helgen och nu har jag dessutom mina älskade söner hemma:):)
Jag och min man gjorde något vi inte gjort på flera år, vi var på stan och fikade. Det har nyöppnats ett fik som heter bakfickan och jag rekommenderar det varmt. Bra priser och högklassiga mackor.
Sen åkte jag till Hultsfred kollade på handboll, mina två brorsöner spelar och det var enormt spännande. Lite tackykard blev jag vilket inte är så lyckat, men man får lida för idrotten. Matchen blev dock lika, säkert väldigt lyckat för motståndarlaget men inte för våra killar. Det var en match som de skulle vunnit lätt. Den äldsta brorsonen spelade hela matchen och efteråt gick ögonen i kors, han är enormt duktig och det är så kul och få hejja på honom. Den yngsta brorsonen har tyvärr haft otur med mycket sjukdomar, men när han väl blir frisk och får speltid så kommer de få se på andra bullar. Han har också en enorm talang.
På kvällen gick jag och min man tillsammans med några vänner på kinakrogen, åt och hade det enormt trevligt. Det enda som blev ett minus var att jag fick hjärnstopp och beställde in nassi goreng (tror det stavas så) det var skit äckligt och luktade inte något vidare heller. Men sen jag opererade mig så är jag lite försiktig med maten så jag tänkte ta något som inte var så starkt eller kryddigt. Stort misstag!!
I dag har vi varit i Hultsfred och träffat mina föräldrar och faster med man, tyvärr har min pappas bror gått bort i dag på morgon efter att han tidigare i veckan fick en allvarlig strok. Så min faster med man kom till Hultsfred i går för att besöka honom och det var ju tur att de hann att träffa honom. Han var en härlig man med en väldigt massa järn i elden. Så våra tankar går i dag till min faster och resten av familjen.
Vi åkte sedan till stugan höststädade lite, våran valp älskar att vara där. Han är så duktig håller sig runt gården men springer som en vilde. När vi kom hem däckade han och sov ute på altanen i 2 timmar.
Jag hann också med något jag inte gjort på länge, jag tog mig en spring tur. Har ju sprungit lite då och då, men en sak är klar, jag har aldrig haft någon super kondition. Men det är klart lättare att springa när man väger 68kg än när man hade kraftig övervikt. Även om konditionen är lite halv dan så orkar kroppen mer nu. Så allt som allt är jag enormt nöjd med helgen och nu har jag dessutom mina älskade söner hemma:):)
tisdag 27 september 2011
Love
Wow jag har en kärleksaffär, helt fantastiskt men ruskigt dyr.
När man har genomgått en gastrik by pass operation så går ju kostnaden ner för mat drastiskt. Men när man väl kommer ner till den vikten som man förhoppningsvis ska stå på resten av livet, gapar garderoben ruskigt tom. Vad gör då en stackars kvinna som i flera år köpt kläder som hon kommer i och nu faktiskt kan köpa kläder som är snygga och sitter bra. Jo hon hittar HM katalogen och shop on line. Kärlek i första ögonkastet, just nu har de så många kläder som jag fullständigt avgudar. De där pengarna jag sparar på mat de räcker inte ens till hälften av vad jag vill ha. Tänk om någon kom och sa -Ulrika du får 10000kr köp en ny garderob, vad lycklig jag skulle bli. Nu snackar vi i-lands problem jag vet men det är så kul. Skickade efter en fantastiskt snygg lite kjol i stl 38, när jag öppnade paketet tänkte jag den här kommer jag aldrig i (snevriden kroppsuppfattning) men se det gjorde jag och om jag får säga det själv så ser jag riktigt bra ut i den.
När jag får igång min kamera igen ska jag ta lite kort så får ni bedöma själva. Så min kärleksaffär är alltså med klädföretagen och då speciellt HM.
När man har genomgått en gastrik by pass operation så går ju kostnaden ner för mat drastiskt. Men när man väl kommer ner till den vikten som man förhoppningsvis ska stå på resten av livet, gapar garderoben ruskigt tom. Vad gör då en stackars kvinna som i flera år köpt kläder som hon kommer i och nu faktiskt kan köpa kläder som är snygga och sitter bra. Jo hon hittar HM katalogen och shop on line. Kärlek i första ögonkastet, just nu har de så många kläder som jag fullständigt avgudar. De där pengarna jag sparar på mat de räcker inte ens till hälften av vad jag vill ha. Tänk om någon kom och sa -Ulrika du får 10000kr köp en ny garderob, vad lycklig jag skulle bli. Nu snackar vi i-lands problem jag vet men det är så kul. Skickade efter en fantastiskt snygg lite kjol i stl 38, när jag öppnade paketet tänkte jag den här kommer jag aldrig i (snevriden kroppsuppfattning) men se det gjorde jag och om jag får säga det själv så ser jag riktigt bra ut i den.
 |
| Nu är ju detta inte jag, men dessa klädesplaggen köpte jag, har börjat köpa hela paketet i stället för en tröja här och ett par byxor där. |
tisdag 20 september 2011
Gastric by pass operation
Ja, då ska jag försöka summera denna enorma förändringen i mitt liv, min magoperation.
Det här var ett av de största besluten som jag tagit i mitt liv, jag hade under en längre tid mått riktigt uselt. Då jag under flera år kämpat med min vikt och aldrig lyckats hålla en normal vikt kände jag att nu fick det vara nog.
När jag var yngre så cirkulerade alltid tankarna kring hur jag såg ut, var jag snygg nog eller smal nog. Precis som den största delen av den kvinnliga befolkningen ville jag leva upp till någon form av ideal. Jag var nog inte stor när jag var yngre men har man vänner och bekanta som skulle passa in i sice 0 som idealet heter idag, så var man stor. När jag träffade min man vägde jag runt 70kg och det är ju inte mycket för en tjej på 172 cm. Jag var ganska säker i mig själv, tränade fotboll och höll mig i form. Men på något sätt smög sig kilona på och plötsligt vägde jag 85kg och var inte alls så säker på mig själv längre. Sen kom barnen och med dem fler kilo, jag bantade, testade alla sorters dieter, viktväktarna, GI, Xtravagansa mm men när sista försöket gick käpp rätt åt h-vete så försvann all ork och med det kom deppigheten.
Jag hade dock nått en sorts insikt i varför jag ville få bort övervikten, vid 38 års ålder så kände jag att jag riskerar att dö i förtid. Och som den fantastiska mor och fru jag är skulle de ju inte klara sig utan mig. Skämt och sidor, det gick inte mer. Jag hade ju nu hittat ett jobb i Vimmerby med fantastiska människor som kollegor, det gick ju inte an att ta med en massa deppighet dit. Jag ville bli glad igen, känna mig hälsosam och orka existera.
Beslutet togs och remiss för gastric by pass op. gick i väg till Kalmars sjukhus, jag tänkte att nu är det bara att vänta. Jag tänkte faktiskt inte på min vikt, vilket visade sig på vågen. Men vem brydde sig, jag viste vad som väntade och den styrkan och orken som krävdes för att genomföra operationen sparade jag tills det var dax. Nu gick det rackarns snabbt och den 2 februari opererades jag och la samtidigt all oro och ångest över bantning bakom mig.
Det jag vill förmedla är att detta är ingen snabb fix, det krävs massor av jobb och ett psykiskt stabilt sinne (jag vet att någon som känner mig skrattar, men jag är ganska så stark). Under flera veckor kämpar man med soppor, puré, smakportioner av fast föda, dumping, yrsel, oro för att något ska gå fel, försöka hitta sina rutiner i arbetet och en massa andra förändringar. Jag har nog ändå varit lyckosam i det hela för jag tål nästan all mat, har hört att många har problem men det går bra för mig. Jag har också haft den stora turen att ha en fantastiskt stöttande familj, min man har varit min klippa och ungarna har varit och är helt underbara. Sen ska vi inte prata om de jag jobbar med, mina chefer har stått för en stor portion tålamod, stöd och uppmuntran och resten av personalen är pärlor. Deras support, kommentarer, funderingar och frågor har hjälpt mig enormt mycket. De skulle bara veta att jag nästan sitter och bölar när jag skriver detta. Och där började jag böla :)
Härom dagen gick jag igenom min garderob och provade byxor, jag tog på mig ett par byxor stl 46 då min äldsta som kom in. När jag höll i linningen så gapade ca 25 cm av tomhet mellan byxorna och min magen. Han tittade på mig och sen sa han - Mamma du är ju smal nu, släng dom där byxorna. Jag blev så glad och byxorna ligger i UFF insamlingen.
Det har nu gått nästan 9 månader och siffrorna har sjunkit. Jag har gått från:
Nu tänker ni säker, men hallo hur bra kan det va, finns det inget negativt. Ok mitt dekolletaget är inte som det brukade vara, min mage är rynkig och mitt gäddhäng, ja det hänger där. Men vem bryr sig det är bara min man som ska se det mesta av vad jag nämnt och han verkar nöjd ändå. Jag kommer inte söka till playboy eller till modellyrket så jag överlever nog de sakerna.
Jag kan inte säga att det här är för alla, jag tror att de flesta sett och läst alla skräckhistorier som TV och tidningar basunerar ut. Men än så länge är jag inte en av dem, utan min operation har fungerat och vad framtiden har att bjuda på det vet ju ingen. Det krävs dock, som för allt annat, en livsstilsförändring, ett helt nytt tänk, man får inget gratis. Det är det dock värt, förhoppningsvis så har jag längre tid tillsammans med min härliga familj och alla underbara vänner och ska försöka göra det bästa av den tiden. Himmel det lät ju nästan religiöst, men jag hoppas ni förstår vad jag menar.
Jag kommer fortsätta att skriva om mitt liv och kanske ligger det ett eller flera nya spännande projekt runt hörnet. Man vet aldrig jag har ju lite myror i brallan, blir det tråkigt så måste jag hitta på något annat.
Det här var ett av de största besluten som jag tagit i mitt liv, jag hade under en längre tid mått riktigt uselt. Då jag under flera år kämpat med min vikt och aldrig lyckats hålla en normal vikt kände jag att nu fick det vara nog.
När jag var yngre så cirkulerade alltid tankarna kring hur jag såg ut, var jag snygg nog eller smal nog. Precis som den största delen av den kvinnliga befolkningen ville jag leva upp till någon form av ideal. Jag var nog inte stor när jag var yngre men har man vänner och bekanta som skulle passa in i sice 0 som idealet heter idag, så var man stor. När jag träffade min man vägde jag runt 70kg och det är ju inte mycket för en tjej på 172 cm. Jag var ganska säker i mig själv, tränade fotboll och höll mig i form. Men på något sätt smög sig kilona på och plötsligt vägde jag 85kg och var inte alls så säker på mig själv längre. Sen kom barnen och med dem fler kilo, jag bantade, testade alla sorters dieter, viktväktarna, GI, Xtravagansa mm men när sista försöket gick käpp rätt åt h-vete så försvann all ork och med det kom deppigheten.
Jag hade dock nått en sorts insikt i varför jag ville få bort övervikten, vid 38 års ålder så kände jag att jag riskerar att dö i förtid. Och som den fantastiska mor och fru jag är skulle de ju inte klara sig utan mig. Skämt och sidor, det gick inte mer. Jag hade ju nu hittat ett jobb i Vimmerby med fantastiska människor som kollegor, det gick ju inte an att ta med en massa deppighet dit. Jag ville bli glad igen, känna mig hälsosam och orka existera.
Beslutet togs och remiss för gastric by pass op. gick i väg till Kalmars sjukhus, jag tänkte att nu är det bara att vänta. Jag tänkte faktiskt inte på min vikt, vilket visade sig på vågen. Men vem brydde sig, jag viste vad som väntade och den styrkan och orken som krävdes för att genomföra operationen sparade jag tills det var dax. Nu gick det rackarns snabbt och den 2 februari opererades jag och la samtidigt all oro och ångest över bantning bakom mig.
Det jag vill förmedla är att detta är ingen snabb fix, det krävs massor av jobb och ett psykiskt stabilt sinne (jag vet att någon som känner mig skrattar, men jag är ganska så stark). Under flera veckor kämpar man med soppor, puré, smakportioner av fast föda, dumping, yrsel, oro för att något ska gå fel, försöka hitta sina rutiner i arbetet och en massa andra förändringar. Jag har nog ändå varit lyckosam i det hela för jag tål nästan all mat, har hört att många har problem men det går bra för mig. Jag har också haft den stora turen att ha en fantastiskt stöttande familj, min man har varit min klippa och ungarna har varit och är helt underbara. Sen ska vi inte prata om de jag jobbar med, mina chefer har stått för en stor portion tålamod, stöd och uppmuntran och resten av personalen är pärlor. Deras support, kommentarer, funderingar och frågor har hjälpt mig enormt mycket. De skulle bara veta att jag nästan sitter och bölar när jag skriver detta. Och där började jag böla :)
Härom dagen gick jag igenom min garderob och provade byxor, jag tog på mig ett par byxor stl 46 då min äldsta som kom in. När jag höll i linningen så gapade ca 25 cm av tomhet mellan byxorna och min magen. Han tittade på mig och sen sa han - Mamma du är ju smal nu, släng dom där byxorna. Jag blev så glad och byxorna ligger i UFF insamlingen.
Det har nu gått nästan 9 månader och siffrorna har sjunkit. Jag har gått från:
- Vikt 125.8 kg till 69,4 kg
- Stl 56 till stl 38.
- Blodtryck 170/110 till 120/70
- Sänkt mina kolesterolvärden
Nu tänker ni säker, men hallo hur bra kan det va, finns det inget negativt. Ok mitt dekolletaget är inte som det brukade vara, min mage är rynkig och mitt gäddhäng, ja det hänger där. Men vem bryr sig det är bara min man som ska se det mesta av vad jag nämnt och han verkar nöjd ändå. Jag kommer inte söka till playboy eller till modellyrket så jag överlever nog de sakerna.
Jag kan inte säga att det här är för alla, jag tror att de flesta sett och läst alla skräckhistorier som TV och tidningar basunerar ut. Men än så länge är jag inte en av dem, utan min operation har fungerat och vad framtiden har att bjuda på det vet ju ingen. Det krävs dock, som för allt annat, en livsstilsförändring, ett helt nytt tänk, man får inget gratis. Det är det dock värt, förhoppningsvis så har jag längre tid tillsammans med min härliga familj och alla underbara vänner och ska försöka göra det bästa av den tiden. Himmel det lät ju nästan religiöst, men jag hoppas ni förstår vad jag menar.
Jag kommer fortsätta att skriva om mitt liv och kanske ligger det ett eller flera nya spännande projekt runt hörnet. Man vet aldrig jag har ju lite myror i brallan, blir det tråkigt så måste jag hitta på något annat.
tisdag 30 augusti 2011
Valplycka
Det tog ett år, jag hade efter mycket om och men bestämt mig för vilken ras det skulle bli och jag hade turen att en kull skulle bli leveransklara till midsommarveckan då jag gick på semester. Vi åkte till Örebro och där träffade vi de mest underbara små boxervalpar. Jag ville ha en brun hane och det fanns det en av i kullen, uppfödaren bad oss bekanta oss med valparna och jag var så nervös över att hon skulle säga att han var tingad. Efter ca en timme talade hon om att hon ville sälja en valp till oss och att det var frågan om den bruna hanen. Jag höll på att börja gråta. Så vi fick åka hem och bestämma oss (absolut inte på kenneln sa hon), men dagen efter ringde jag och talade om att vi ville ha valpen. Han hette då Hampus (ett namn ingen i familjen ville behålla) så vi fick sätta oss ner och ha familjeråd, tillslut enades vi om Neo och det var bara att vänta tre långa veckor.
Nu har vi haft Neo i 2 månader och han är en helt underbar valp med allt det innebär. Han älskar att ligga i soffan då gärna på någon, han biter oss i fötter och händer men nu för tiden sker det mest när han är övertrött. Han äter som en häst, agerar damsugare så fort möjligheten uppstår, han kan gå på promenad i 30 minuter och trots det kissar och bajsar han på baksidan när han kommer hem. Han hatar vatten men fullkomligt avgudar sin familj. Det är alltid någon som blir glad när man kommer hem och alltid någon som älskar en villkorslöst. Till och med min man har fallit pladask för den lilla krabaten (snart 16kg) och kan inte låta honom vara.
Neo är en ängel i en gangsters kropp, precis som det står på nästan alla sidor om boxrar.Nu är vi alltså 6 stycken Ekbergare, två vuxna, två underbara barn, en något skeptisk katt och en helt typsikt sprallig valp.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)