Rusk och regn

Ja, helgen bjuder upp och visar sin finaste sida. not. Regn och rusk, men jag har beredskap så för mig spelar det ingen roll. Det är värre för familjen, maken är rastlös men får inget gjort ändå, hunden har fått tillbaka sin energi men tycker inte om regn vilket försvårar promenaderna. Det som är ganska kul trots vädret är att min man vid ett flertal tillfällen innan vi skaffade hund sagt - Vänta bara när du ska ut och gå med byrackan när regnet öser ner. Och döm av min förvånad när jag bad honom ta ut valpen på altanen medan jag moppade golvet (går inte att moppa med en valp hängande i moppen) maken svarar jag kan gå ut och gå med honom. Jag tittade på honom och jag tittade ut, det regnade, tappade hakan och sa vist det blir bra. Undrets tid är inte förbi.
Men jag tycker att det är svårt att skrapa fram energi när vädret inte håller. Så nu styr jag raskt mina steg mot soffan och en kopp kaffe så hoppas jag att solen ler mot oss när vi vaknar i morgon.

Valpbestyr

Hu vilken dag, vaknade kl 04.00 av att våran lille valp började kräkas. Sen sov han fram till 06.00, upp, ut, kissa, bajsa, kräkas. Det var nu det gick upp för mig att valpen nog inte mådde så bra, så jag slog en signal till våran underbara kennelägare och bad om råd. Vi fick inte ge honom något att äta, men blev han piggare kunde vi ge honom kokt ris till kvällen. Äldsta sonen fick gå upp lite tidigare innan han skulle till jobbet för att ta hand om trött liten vilsen valp. När kl slog 8.30 ringer sonen och berättar att valpen kräkts igen. Nu blev jag väldigt orolig, så jag ringde till veterinären. Beskedet blev: ingen mat, fri tillgång till vatten men om han kräks upp vattnet också måste vi kontakta sjukhuset i lindköping. Fy vad rädd jag blev nu, tänk om han hade något i magen, tänk om han blev uttorkad. Ytterligare ett problem uppstod då yngsta sonen tog över vakten och vi upptäckte att valpen inte alls ville dricka vatten. Yngsta sonen prövade allt tex. när valpen slickade på en foppa toffla hälde han vatten i den så att valpen av misstag skulle få i sig lite, ganska så driftigt må jag säga. Valpen fortsatte dagen med att sova, kissa, äta blad och gräs, kräkas and so on.
När jag kom hem efter jobbet tänkte jag, vi måste få i honom vätska. Sen slog det mig, fodret som Neo får, blöts upp i vatten, om jag kryddar vattnet med fodersmak kanske han dricker. Till min stora lycka fungerade det, valpen började nu dricka och har under kvällen kvicknat till något. Nu håller jag bara tummarna att Neos tillfrisknad är på gång.
I morgon får han kokt ris och lite kokt fisk om han inte kräks.
En sak kan jag säga, jag är helt slut, har varit så fruktansvärt rädd under hela dagen, han är ju trots allt min lilla baby. Valpen har dock ej lidit brist på närhet, hela familjen har turats om att krama, klappa och mysa med honom hela dagen. Älskade lilla liv.

Arbetsmyra och bakvärk

Ja då var semestern slut och solen skiner så fantastiskt. Min första arbetsdag är slut och det är jag med.
Jag har de senaste dagarna gått igenom ett litet helvete, det är penibelt att berätta men jag gör det ändå. En biverkan på gastric by pas op. är att man lätt kan bli hård i magen om man inte passar sig. Detta skedde i torsdags och efter det fick jag så himla ont söderut. Själv trodde jag att det var hemorrojder, men värken blev värre och värre. Under lördagskvällen trodde jag att jag skulle avlida, jag kunde inte stå, gå, sitta eller ligga och det kändes som om någon hade tänt en majbrasa neråt till. När jag vaknade på söndagen tänkte jag aldrig mer och slog numret till vårdcentralen. Efter att jag fått vänta ca 30 minuter ringde de upp och jag berättade om mina problem. Sjuksköterskan pratade lite med sin läkare som ansåg att problemet var för svårt för henne och sa att jag fick kontakta sjukhuset 45 minuter bort om det blev värre.
Vad då blev värre, jag hade redan passerat värre med flera mil. Så jag ringde till sjukhuset och fick komma dit. Väl där fick jag komma in snabbt, pratade med en ssk om mina tidigare problem och nuvarande. Efter en timmer kom en fantastiskt trevlig men väldigt ung läkare (kvinna phu) in och det jag alltid fasat för var på gång att hända. Undersökningen!!! S-tan vad ont det gjorde och inte var hon nöjd med det utan ville använda någon maskin med ett rör för att se bättre. Nu kallsvettades jag och kände att det inte var långt kvar tills ett rymningsförsök skulle ske. Men med tanke på gårdagens smärta så stannade jag kvar.
Upp på britsen igen och läkaren säger. -Ska bara titta lite till först, sen hör man -Aha där har vi det. Du har en spricka i skinnet, ni vet vart. Då behöver vi inte använda maskinen. -Herregud, skrek jag,-Jag tycker så mycket om dig. Lite pinsamt uttryckt, men lättnaden var stor när maskinen rullades bort. Jag fick ett recept på salva som man skulle använda väldigt försiktig den första veckan då det var glytrin i. Det kan man kan reagera starkt på med huvudvärk och hjärtklappning. Sen föreslog hon att jag använder Xylocainsalva fram tills jag kommer upp i fulldos av den andra salvan. Xylocain har jag nog hemma tänkte jag lite käckt och tog mitt pick och pack och gasade bilen mot vimseby.
Jag var duktigt spak när jag kom hem, men dagen var långt i från över. Under kvällen började det igen, smärta, smärta och mer smärta. Nu trodde jag att jag skulle dö, kunde bara använda lite av salvan och inte f-n hade jag någon Xylocain hemma. Jag somnade nog i ren utmattning och måndagsmorgon var det bara att gå upp och iväg till jobbet. Som tur är har jag den bästa vännen i världen som kollega, vid kl 10 åkte hon ner och köpte Xylocain till mig och befrielsen var ett faktum. Fungerade någorlunda och jag kände mig som en människa igen.
Vist låter det som mina sista semesterdagar var helt lyckade, men sånt är livet och jag kan nu bara lära mig av det här och jobba häcken av mig i 4 veckor hahaha.

Så här kände jag mig ungefär.

Av största vikt!

Idag fyller våran lilla valp 3 månader, det firade vi med en tripp till veterinären för 12 veckors vaccinationen. Vi fick en kanon trevlig tjej som gav sprutan utan några som helst besvär. Neo fick lite godis av mig och hon stack, han märkte aldrig vad som hände. Vi vägde honom också och han har nu nått 10.2 kg, tänkte mäta honom men vet inte riktigt vart på kroppen man mäter ifrån, så jag får undersöka det lite närmare. Vi har haft det relativt bajs och kissfritt de senaste dagarna, Neo har lyckats hålla sig bra, förutom i gå morse då han inte hann ut, utan olyckan skedde på altanen. Sånt är livet inte hans fel, inte än i alla fall.

3 månader 10.2kg

När vi ända snackar vikt så kan jag tala om att jag äntligen kommit under den magiska gränsen 80kg, jag väger nu 79,2 och det känns fantastiskt roligt. Det går inte så fort i viktminskningen men som jag sagt tidigare så gör det ingenting. Mitt mål är att nå 75kg för då är jag inom hälsosam BMI, jag är inte riktigt överens med BMI, tycker att lägsta vikten är väldigt låg, speciellt för en kvinna i min ålder (hu vad gammal jag lät där då). Hade jag varit runt 20 kanske 65 kg hade varit ok men nu tror jag faktiskt att det skulle se konstigt ut med så låg vikt. I vilket fall som helst tror jag inte min kropp självmant går ner så långt så det blir nog inget problem.

Allt som allt har jag nu gått ner 46,3kg på 5,5 månader, jag mår kanon och kan äte i princip all mat.

38 år 79,2kg

På matfronten ligger det nu till som följande. Har nu provat bulle, kännde mig dock lite konstig efter det, den satte sig som en klump så jag tror inte jag kommer pröva det på ett tag. Prövade kladdkaka för någon vecka sen, men det gick icke, mådde riktigt tjuvtjockt. Kontentan av det är att socker inte är min grej, men jag tror jag överlever det. det smakade i alla fall inte som det gjorde förr. Har också testat lite rosévin, det var gott, kände inget, drack dock inte så mycket (fegis).

Valplycka

Dagen har som sagt varit kantat av sortering, slänga grejer och bestämma vad som skall sparas. Våra lilla jycke hittade ett helt nät fullt av gosedjur som han bestämde att vi skulle behålla.

Ja , jag vet skor och borste tillhör inte mig. Men gosedjuren låter ni bli!!

Jag är så glad, allt är mitt, mitt, mitt:)

Efter att ha massakrerat gosedjur, snott skor och borstar är nu valpen helt slut

Under gårdagen träffade Neo, Tyson igen. Deras möte skedde med sådan fart att kameran ej hängde med. Tjoho vad det går.

Ut med gamla och in med det nya.

Wow vi har lyckats städa våra vind, rackarns vad man sparar på sig massa saker. Två lass till skräpan, närmare 20 kassar till klädinsamlingen, det är inte dåligt samlat. Nu har vi massor av plats där uppe för nya samlingsobjekt:) Men man känner en väldans lättnad när det är gjort, det är som när man rensar garderober eller städar ur skåp, jobbigt att sätta igång men skönt när det är färdigt.

Tog en tur till jobbet i dag för att visa upp Neo, det var så många som tittade och gullade att han tillslut såg lite generad ut. Men det var kul att träffa kollegorna som går på semester när jag kommer tillbaka, jag önskar dem härliga veckor, rofyllda veckor och massor av kul. Själv börjar jag ju jobba på måndag, det är inte så att jag inte vill tillbaka till jobbet men ååångesten inför att lämna lillvalpen hemma är stor. Ungarna får ju hjälpa till, men jag har ju liksom levt i lite symbios med den lille rackaren i snart 4 veckor så jag kommer få abstinens. Men så får det bli, inget att göra något åt.

Nähä nu är det dax för städning, men först en välförtjänt fika med älskade familjen.

Bakdag

Jag har av någon anledning roat mig med att baka.
Först fick jag i hopp 90 kanelbullar, min yngsta son sa saligt - jag älskar dina bullar, sen tryckte han ner 3 st tillsammans med ett glas mjölk. Så som bullar ska avnjutas:)

 
Sen snodde jag i hopp några muffins, choklad/choklad, jag är inte säker på hur de blev. Äldsta sonen sa att de smakade bra, men yngsta sonen bjöd sina vänner på var sin och de såg lite ansträngda ut. Kanske inte var en god ide att använda så mycket choklad. Ja ja, jag får väl fråga sonen när han kommer hem om det är någon ide att baka dem igen eller om jag ska hitta ett annat recept.

Maken har dragit i väg till Hultsfredsfestivalen, han skulle köra och komma hem till elva. Men plötsligt fick jag ett telefonsamtal där han talar om att planerna är ändrade och han har tagit en öl. Så maken blir kvar i Hultsfred och jag sitter ensam i Vimmerby. Ja, festivalen drog inte för min skull, det hade bara blivit tråkigt då jag hade fått köra och stått där bland alla överförfriskade människor. Inte kul när det är kallt och ruggigt. Så nu sitter jag framför tv och känner mig lite övergiven, det hjälper inte direkt att jag bara har en vecka kvar på semestern. Har inte gjort ett skit, har ju valp, men nästa vecka ska det ske grejer. Ska bara komma på vad:)